Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gamle lotsen berättar. Af —ed—. Med fem teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
— ED —
Och sen blef de lagda i samma graf
därborta på Sto rön. vid fjärden;
men aldrig ett ord sen hörde vi af,
hvarifrån de var hemma i världen.
För pastorn han skref, och länsman skref
ja, jag tror att själfvaste kungen
skref utrikes med: men fåfängt det blef,
och vi, vi behöll förstås ungen.
■»På så sätt fick Karin bli pojkens mor,
och Lisa, vår get, blef hans amma,
och gossen han trifdes, blef rask och stor
och tydde sig till oss med samma.
När sedan han fyllde sitt femtonde år
och hade läst fram sig för prästen,
så ville han prompt ut till sjös en vår —
och har det nu bussigt för resten.
»För när han kom sjuttonårig i land
från sin första Amerikaresa,
till Navigationsskoln i Hernösand
jag skicka’n, på styrman att läsa.
Och han läste värre, var aldrig sen
att näsan i böckerna luta;
for först som styrman, men är nu kapten,
och är gift och har egen skuta!
»Ja, gossar! nu ta’ vi som fållbänksskjuss
den sista droppen af gasken,
och vill någon ha’ sig en afskedsbuss,
så finns det mer tobak i asken.
Det öl roligt att språka om gamla dat;
när det börjar mot slutet jänka,
och sjön är bra för en duktig karl,
fast hon har sina sidor, kantänka!»
Det blef tyst i stugan, när lotsfar täljt
sin gamla ungdomshistoria,
och snart hade alla i botten sväljt
sin blandning af rom och cikoria.
Så gingo de hem, och den äldste han sa’
när han ute såg fullmånen blänka
på somnade vågor: »Ja, sjön är bra.
fast hon har sina sidor, kantänka!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
