Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. H. Taine. Af Hellen Lindgren - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
h. taine.
229
täckande och skapande. Han använder ofta
ordet den språngtagande, prime-sautüre, om
fantasien: den fattar således sitt byte med
språng, men det är samma byte, som förståndet
cckså griper, och fantasiens jaktbyte är blott på
étt hastigare sätt gripet och med gladare kraft.
Det är inga nya löndörrar, ledande till nya
lönkamrar i personlighetens innersta värld,
som känslans och fantasiens
undersökningsmetod öppnar, det är, om vi få använda
en bild, blott som om Taine ville säga, att
det egendomliga för den är att hastigare
vrida om låset till de gemak, som analysen
också kan finna och finner säkrare.
Förståndet och fantasien äro två vägar, som leda
till samma mål, men det ser ej ut, som om
Taine ville medgifva, att fantasiens väg kan
fortsätta bortom den gräns, där förståndets
slutar. Och så säger han då också, när
han beskrifver Carlyles intuitiva stil, att
han fann 1’idèe-mere, det alstrande begreppet,
omedelbart, att han vann analysens
resultat med snillets hastighet och skärpa, men
det rent personliga i snillets öfverskådande
förmåga, i medkänslan, som gör, att det
kritiska snillet förstår genom att använda
sin egen naturs inre erfarenheter, detta vill
Taine ej upptäcka. Han vill det ej, för att
ej fråntaga analysen äran.
Kritiken är dock icke blott vetenskap
eller förmågan att samla och gruppera fakta
utan också personlig konst eller förmågan
att tyda dem med tillhjälp af sympati. I
trots af sin metod är Taine mästare äfven
häri. När han bedömer maktstriden i en
människosjäl med dess mångfald af böjelser,
det som har maktens rätt inom en enskilds
lif och det som har de förtryckta egenskapernas
förmåga att reagera, är det dock icke slug
diplomatisk beräkning, som ger honom nyckeln
till allt detta, det är hans egen
personlighets lif, och trots allt hvad han gör för att
få forskaren till despot öfver känslo- och
fantasimänniskan, upptäcker man lätt, att
denne diktare inom honom, som får lof att
låtsas vara betjänt och handtlangare åt
vetenskapsmannen, dock är lika mycket herre
och husbonde som tjänare, ja kanske mera.
Häraf förklaras också hans stils
egendomligheter. Förhållandet mellan fantasi
och förstånd hos honom är sådant, som
Stendhal uttryckt det i sin bekanta liknelse
om trädgrenen, som släppes ned i grufvan.
Den torra grenen blir därnere förvandlad
och kläder sig i blixtrande kristaller, och
den är oigenkännlig, när den upptages. Till
ett sådant juvelsmycke förvandla sig
bevisningens torra formler oftast hos Taine.
Strängt vetenskaplig bevisning och
poetisk bildstil heta hans stils egenskaper, hans
språk är en marmor, som darrar af lifsvärme.
Än fortgår tankegången i rytmisk vågrörelse
mot ett bestämdt mål, än tar den slutsatsen
i ett djärft språng efter en lång beviskedja,
äfven då med ett bestämdt mål.
Det är som en skogsvandring, där
stigen går fram genom ett vimmel af stammar,
de grönaste gräsmattor och de yppigaste
blommor, men trots alla utflykter, alla
höjder och dalar och höga stammar, som
skymma öfverblicken,alla leende utsikter, som
afleda uppmärksamheten, är stigen där, som
leder till målet, och med hvart steg föras
vi mot detta, och den glada regellösheten
är blott ett sken.
Det är kanske Taines stora lycka, att
han ej kommit att, medan han ännu var
ung, slita ut sin begåfning i en
redaktionsbyrås enformiga enahanda eller på en kateders
plattform erfarit nötningen af att dag för dag
behandla samma ämne inför andäktigt
lyssnande disciplar. Han är hvarken professor
såsom Nisard eller så mycket världsman
som Villemain eller litteratör till samma
grad som Sainte-Beuve eller Jules Lemaitre.
Det är något frigjordt öfver honom, som
tillhör den ensamma kraften men också
kanske något dystert och strängt. Ingen
af de moderna skriftställarne har en stil
med denna fasthet i gjutningen, som ger
formen det klassiska särmärket, denna
diamanthårdhet, på hvilken ej tidens tand
biter. När hans infall blixtra till, känner
man sig frestad att, som antiken sade om
Thucydides, utbrista: här har lejonet
skrattat. Det stoiska draget har han fått af
lifvet, af beröringen med yttervärlden.
III.
Om Taines vetenskapliga oböjlighet är
något taladt. Han älskar kraften. Han har
visserligen sinne för den moraliska skönheten,
som man kan finna i hans kritik öfver
Goethes Iphigenia i Nouveanx essais, men han
beskrifver särskildt här den andliga
skönheten som naturkraft, så att man vore
frestad att förmoda, att Taines bild af
Iphigenia gifvit Zola första idén till det slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
