Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. En återblick på säsongen. Gästspelen. Af Emil Grandinson. Med sex porträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en återblick på säsongen. gästspelen.
239
illusoriskt som förr, dansscenen i andra akten
var fortfarande höjdpunkten, hon hade intet
förlorat af det lif, den eld och grace, som
förr präglade hennes uppträdande, kanske
ytterligare vunnit i afrundning och säkerhet,
och trots det något spröda instrumentet, satt
man dessa aftnar på teatern i det lugna,
njutningsrika medvetandet, att det var en
artist man hade framför sig.
Och eld och lif det är också hvad som
framför allt karaktäriserar herr d’Andrades
uppträdande. Denna eld är förvisso något
af »feu sacré», detta lif det är söderns
glada, sorglösa, espritfyllda lif, som
ovillkorligen griper omkring sig och smittar. Det
är som en lustig lek alltsamman, det är
som om det hela ej var annat än en
sångares »sätt att vara», och dock ligger det
så mycket af allvarligt studium och
konstnärlig, taktfull beräkning bakom, fastän detta
ej kunnat taga bort en tum af den fraicha
solbelysta naturligheten. Jag vet ej, hvad
som hos d’Andrade är konst, och hvad som
är natur. Jag vet blott, att så långt
kommer ingen, som ej är verklig, mångsidigt
utvecklad konstnär och tillika är ett
naturens söndagsbarn. Jag tycker, att d’Andrade
säger ett recitativ utomordentligt naturligt,
cch jag får veta, att det är den svåraste
konst. Jag ser honom röra sig och stå stilla
i snabb omvexling, men hvarje rörelse, hvarje
ställning är präglad af grace och natur i
en på scenen, — isynnerhet på
operascenen — högst sällsynt förening. Men denna
grace, detta manliga behag blir så olika
hos de olika figurer han framställer. Hos
Don Juan är det den förfinade
världsmänniskans elegans, hos Figaro den kvicke
bar-berarens rörlighet, hos Wilhelm Tell ett
värdigt, nästan patriarkaliskt allvar med en glöd
af frihetsentusiasm inunder. Den sistnämda
rollen är genomgående af allvarlig art, i
den och i »Otello» visade d’Andrade att
han tillfullo mäktar äfven den sidan af
dramatisk konst, något hvarom man ej
varit fullt säker, då man förut sett honom
som Figaro, i hvars parti hvarje ton
skrattar buffalynnets breda skratt, eller som Don
Juan, där hans eget lynne, hans egen fullt
genomförda uppfattning borttagit hvarje spår
af det dämoniska drag, som man ibland
velat lägga in hos denna af mänskliga
passioner och mänsklig egoism behärskade
människa. Denna återblick på våra
gästspel visar ju, att äfven svenskar kunna gå
långt i konstnärlig utveckling, men dit, där
denne mörke sydländing står, nej, där han
dansar och trallar som Figaro, tråder
menuett och brottas med stengästen som Don
Juan, skuttar omkring som Rigoletto,
springer upp på bordet som Jago — dit hinner
aldrig en nordbo.
Men detta bör ej nedslå vårt mod i
vår sträfvan att ingjuta verklig mångsidighet
och konstnärlighet i våra intressen för
teatern. Vi äro ej så rika på möjligheter
härutinnan som de lyckliga folk, för hvilka
Vendela Andersson-Sörensen.
dAndrade är en ovanligt helgjuten
representant; men förvisso hafva vi ock våra
pund att taga vara på, och det är med
dessa tillgångar som med de rent
materiela, de gifva afkastning och mångdubblas
så småningom, om de förvaltas väl. Först
af allt gäller det mångsidighet, ja
allsidighet i stort och smått, att ej sätta sig fast
i en detalj, hvarken i repertoar, spelsätt,
smakriktning eller — kritik. En verklig
konstnär söker ej blott det som »ligger för
honom», om han vill gå framåt, han säger
ej sina repliker så väl, att han ej vet,
hur han skall hålla händerna; han befli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
