Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
carl m. fü st.
formen sin egen prägel. Man skulle
därför möjligen vid ett studium och en
noggrann pröfning i denna riktning till och
med af något så skenbart obetydligt som
öronformerna kunna vinna ökad
kännedom om antikens konstnärer och deras
konstverk. Hittills är ej mycket
arbe-tadt i en sådan riktning. Betydelsen af
ett dylikt arbete häfdar Julius Lange
i sitt nyligen utkomna arbete
»Billed-kunstens fremstilling af
menneskeskik-kelsen.»
Örat är fästadt vid hufvudskålen, och
den yttre hörselgångens bendel gifver den
därmed sammanhängande broskdelen och
örmusslan deras platser. Framför och
utanför öröppningen ligger örtaggen, och
denna befinner sig i samma horisontala
plan som öfre kanten af näsvingarne. Örat
i sin helhet ligger i allmänhet ungefär
mellan de paralella horisontallinier, som gå
genom öfre ögonbågarne eller ögonbrynen
och undre kanten af näsan, d. v. s. örat
och näsan motsvara hvarandra ungefär i
storlek och horisontalläge. Dock må
anmärkas, att dessa horisontalplan ej äro
fullt korrekta, emedan de ej kunna tagas
vid normal hufvudställning utan vid så
framåtböjdt hufvud, att underkäkens
uppstigande’ del står vertikalt.
Afvikningarna från örats normalläge
äro ej stora, och de ganska stora
dislo-kationer, som man ser på en del antika
konstverk, bero på felaktig konstnärlig
framställning och ej på
rasegendom-ligheter. Professor Langer i Wien har
visat detta i afseende på det ofta
vackra örats höga och bakåt belägna plats
å hufvudet på de egyptiska
afbild-ningarne, såsom t. ex. på Ramses den
andres hufvud. Läget är rent abnormt
i anatomiskt häseende, och att det ej
motsvarar naturen, är man numera i
tillfälle att kunna konstatera på mumierna,
ja till och med på Ramses’ egen mumie.
Äfven i den tidigare grekiska konsten
förekomma högt sittande öron, hvilket
väl också beror på felaktig framställning.
Afsiktligt högt ställda äro däremot,
såsom jag nyss nämnde, Marsyas’
satyr-öron.
Den låga ställningen på barnörat
beror på barnansiktets litenhet i förhållande
till hufvudskålen.
Ifrån hufvudet står örat i sin helhet
ut i en vinkel, som växlar betydligt i
storlek. Står örat allt för långt ut,
vanställes därigenom äfven ett för öfrigt
vackert ansikte. Kanske försonar sig
ägaren därmed vid tanken på, att ett
sådant utstående öra kan vara bättre
lämpadt för att uppfånga ljudet,
åtminstone det, som kommer framifrån. Det
tyckes också verkligen vara så
förhållandet; och af gammal erfarenhet veta vi,
att genom att sätta handen kupig bakom
örat och sålunda på sätt och vis förstora
det på samma gång det böjes utåt, vi
kunna ganska betydligt skärpa hörseln.
Vi känna för öfrigt ej mycket om de
olika öronformernas betydelse för hörseln.
Så länge öronformen håller sig inom
normala gränser, kunna vi ej bestämdt
afgöra skillnaden mellan det enas eller det
andras lämplighet för hörseln.
Annorlunda ställer sig saken, när örat är abnormt
litet eller reduceradt till några knutor
eller den yttre hörselgången rent af
saknas, hvilket allt kan förekomma.
Att vi ej kunna uppfånga ljudet lika
bra från alla håll, orsakas af örats
ställning och form. Vi kunna ej afhjälpa
denna olägenhet genom någon rörelse
eller inriktning af öronen, såsom vi se
en del djur kunna. Dessa äro
därigenom i stånd att säkrare kunna bestämma,
hvarifrån ljudet kommer. Vi få vända
på hufvudet och lyssna, till dess det
kommer i en ställning, som tillåter
ljudvågorna att direkt träffa örat och
öröppningen, så att vi höra ljudet så tydligt
som möjligt. Genom vana veta vi då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
