Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Litteratur. Lermontov, »Kavkaziens Byron». Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himmelska skyar! nomader, I flygande!
Skummande vågor på hafvet det blånande!
Ären I biltoga, söderut smygande,
liksom jag är det — förhånade, hånande?
Är det en ödets naturlag som svingar er?
Ären I tyngda af hemlig förbrytelse?
Är det en tärande ångest som tvingar er?
Harm öfver lömska förtal och förtrytelse?
Nej, alla jordlifvets lumpna, eländiga
sorger och farhågor äro er främmande.
Kyliga, lidelsefria, beständiga —
för edra färder finns ej något hämmande.
I Kavkazien fortsatte Lermontov samma
lif som förut, delande sin tid mellan
krigiska expeditioner mot Schamyl, diktning
och kurtis, och han utmärkte sig på alla
tre områdena. Trots den svåra risk, han
löpte, gjorde han ett par veckor olofligt
en afstickare till Krim med en dam,
hvilken sedan förhärligat sin »bulbul»
(näktergal) i »Odessa-tidningen» med följande
strof:
»Oh, merci mon poète! A toi tout ce que l’âme
dans ses secrets replis peut renfermer de flammes.
A toi l’attrait si doux des lointains souvenirs
et les rêves de gloire où tendent mes désirs.»
På hösten samma år fick han lof —
åter genom mormoderns bemedling — att
återvända till Petersburg. Emellertid
råkade han i sin tscherkessiska uniform
infinna sig på en bjudning hos grefvinnan
Vorontsov-Daschkova, där äfven kejsarens
bror, storfurst Mihail Pavlovitsch, var
närvarande. Denne fann det högst
otillständigt, att en officer, som fallit i onåd,
vågade visa sig i dessa kretsar, och redan
inom 48 timmar var Lermontov för tredje
gången aflägsnad från Petersburg — på
väg till Kavkazien.
Där sättes slutligen en gräns för hans
oroliga lif. På en jour fixé hos
generallöjtnant Verzilin gör han sig lustig öfver
en kamrat, kapten Martynov, hvilken
kråmade sig i tscherkessisk uniform med
kinzhal (dolk). Denne Martynov hyste groll
mot Lermontov, emedan han icke utan
skäl misstänkte, att Lermontov förlöjligat
honom i sin roman »En hjälte från vår
tid». Däremot var Martynovs misstanke
ogrundad, att Lermontov skulle hafva brutit
ett till M. adresseradt bref. Åter vädjas
det till vapen, och Lermontov stupade den
15 juli 1841 med en kula i hjärtat och
sitt vanliga sarkastiska småleende på
läpparne.
Denne unge skalds lif var fullt af
ytterligheter likasom hans karaktär af
motsägelser. Under det att han redan i sitt
ungdomsdrama (»Den sällsamme», 1831) ropar
till vapen mot lifegenskapen, är han ofta i
sina personliga vanor både hjärtlös och
despotisk. Hand i hand med en vek lyrik,
som röjer sorgbunden religiositet och
innerlig finkänslighet, går en underström af
själfsvåld och hån. En gång faller det
honom in att under tjänstgöring uppträda
med en liten leksaksvärja af mässing, och
då han härför straffas med arrest, omgjordar
han sig nästa dag med en lång sabel, som
släpade efter hans korta ben —
naturligtvis med ännu strängare straff till påföljd.
Och hans sarkastiska tunga skonade
ingen. Om sin kusin Ivan Jakovlevitsch,
en rödhårig, såsom mindre intelligent ansedd
person, improviserade skalden i ett sällskap
följande epigram:
»Vous êtes Jean, vous êtes Jacques,
vous êtes roux, vous êtes sot,
et cependant vous n’êtes point Jean Jacques Rousseau».
Eller då en anspråksfull dam bad
honom skrifva en vers i sitt minnesalbum,
flöt det ur Lermontovs penna:
»Min dyra!
Tre gratier det funnits i
antikens värld, och så kom Ni.
Men ändå blef det inte fyra!»
Lermontovs erotik spelar en stor roll
både i hans diktning och lif, och han säger
själf i sin dagbok på fullt allvar, att han
kände kärlek redan vid 10 års ålder. Men
djupt i hjärtat dolde han en lidelsefull,
obesvarad kärlek till sin ett par år äldre
kusin — ett »Wahlverwandschaft» som den
grekiska kyrkan förbjuder och anser
osedligt. Härtill kom, att hon blef gift med
Lermontovs bäste vän, hvilket gjorde saken
ännu ömtåligare. Det är till henne han
beder i den vackra dikten:
Guds helga moder! nu med ödmjuk hälsning
jag för din ljusomhöljda bild mig böjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0469.html
