Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
455
Hvilken af dessa två sidor i den finska
naturens lif, den dystert våldsamma, den
majestätiskt vilda eller den blida, ger
Topelius företrädet? Åt ingendera, ty han
älskar dem båda. Naturens tysta majestät
i de vida skogarna, de starka bergen,
naturens jättar, allt detta stämmer hans sinne
till manliga tankar, djärfva beslut, men de
otaliga sjöarnas flicklika behag med
speglande solskenslöjen och leende holmar, det
är det kvinnofagra i naturen, den väna
glädjen bredvid det bistra trotset. För
skalden är allt detta Finlands bikt, han
läser kärlekens hemligheter i sjöns blåa
öga, han diktar dystra sagor om kamp,
vrede och trots i stenkumlens gråa kraft,
som går öfver människokraft; denna
tystnad, afbruten af en skogsfors’ dån, dessa
stora vidder, insvepta i istäcket, äro för
honom bekännelsen om en hemlighet,
naturhjärtats hemlighet, tala till honom ett
språk, mäktigare än människokraft och
människoord. Topelius är därför känslans
och naturdrömmeriets skald.
Förklaringen på hans omedelbarhet
ligger däri, att han en gång för alla med
kärlekens skarpsynthet gissat den finska
naturens gåta. Björkuddar, hviskande aspar,
allvarsamma furor, mossbelupna bergväggar,
leende stränder ha vi ju också här i Sverige
men ej så mycket af tystnaden, den
obebodda vildmons tystnad, ej så mycket af
ensamhetens djupa allvar, ej så mycket af
barkbröd, försakelse, grinande nöd och
lifslång enformighet, som den finske
rödjande skogsbon ser rundt omkring sig. Och
det ligger ett patos i allt detta, en bön
om nåd inför naturmakten från dessa,
som bero af den. Svaret från naturens
sida kan tolkas på många sätt. Finnen
får också en särskild erfarenhet. Vi få ej
heller så mycket af den oblandade
hemkänslan, känslan af att vara ett afskildt
folk, en utpost i naturen, som han, och
därför uppstår här också mera kraftigt
behofvet att sammansluta sig som ett folk under
säregna förhållanden. Måhända bor också
mer af tomtebolycka i den finska bondens
nedrökta stuga än i våra bondehem.
Topelii naturbetraktelse hvilar osökt på en
moralisk grund, huru och hvarför skola
vi strax se.
Skalden har ju i allmänhet tvenne källor,
ur hvilka han öser, när han diktar, den
ena är naturen, den andra människohjärtat.
Topelius bildar från denna regel intet
undantag. Topelius älskar naturen, så som
ju skalden alltid älskar den stränga
gudinnan, ej som ett obevekligt öde, ett fatum,
utan han ser i henne en människa med ett
hjärta i sin barm. Han har aflockat den
kärfva nordiska naturen allt det flicklika
och moderliga hon har. Hans kärlek till
naturen är ej sydländingens, det är ingen
liten amourett för en yppig skönhet med
svallande barm, med dunkla, trånande,
kärleksblixtrande ögon, så som ofta
fransmannen och italienaren betrakta sina
landskap. Vår natur smeker oss icke jämt
med solstrålar, öser icke på oss lifskänsla.
Just som vi sitta i sommarvärmen, kommer
hon till oss med en liten vinterhälsning i
form af kyliga fläktar från nordliga
breddgrader, hon tar sig ej sällan under vår och
höst en liten lustresa in på vintermånaderna.
Hon älskar dylika små öfverraskningar, vår
moder natur. Vi knota — men Topelius
knotar icke. Det är därför han gissat
hennes hemlighet; han tar den nordiska
skönheten sådan hon är. Konsten att
älska natur eller människor eller hvad som
helst ligger i förmågan att ta dem, som de
äro, att se dem som en helhet, som man
beundrar trots felen. Det är ingen lätt
sak att älska så, det är verkligen en konst,
som få kunna, och i denna konst, som
framför allt är diktarens, är Topelius mästare.
När han nämner Finlands namn, smälter
genast hans hjärta i denna oändliga
beundran, som man måste äga, för att förstå
att älska. Diktarens kärlek är alltid
dyrkan, och just denna dess öfverdrift, som
är ali kärleks natur, gör den så smittsam.
Finlands natur är då för Topelius Nordens
bleka flicka och unga kvinna. Hon har
insjöarna till sin rena spegel, därför får
hon ej rodna och skalkas för mycket, när
hon speglar sig, hon har fjällens is till
brudkronan på sin hjässa, därför får hon
ej glömma sig bland veka nöjen och
glittrande flärd, och stugans barn på den öde
mon och vid det vilda skäret, uppfödda
med barkbröd och tarflig kost, äro hennes
ättlingar, därför måste hon mana och
förmana sina söner och döttrar: hoppas och
arbeta. Hon bär dock det älskligaste, det
ljufvaste modersanlete, som något folk
betraktat. Ler hon sitt bleka leende, ger
hon sitt knappa bröd, så vet man, att hon
vill ge det, hon vill kämpa fram skörden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
