Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och böra efterföljas af allt högre och högre
fordringar.
Hvarför, frågar Tolstoi, har nu denna
lära icke blifvit uppfattad i sin sublima
enkelhet, i sitt intima samband med det
verkliga, praktiska lifvet, det lif, som vi
dagligen lefva, utan missuppfattad i lika
hög grad af sina bekännare som af sina
vedersakare? Han anger många skäl
därför. Jag vill här framställa några af de
väsentligaste.
Den yttersta, själfva grundorsaken till
kristendomens missuppfattning, är följande:
Man har ansett, att Kristi lära icke
delgifvits människorna såsom hvarje annan
sanning utan på en särskild öfvernaturlig
väg, att beviset för hennes sanning icke
ligger i hennes logiska sammanhang och
hennes öfverensstämmelse med det
mänskliga lifvets kraf utan i hennes karaktär af
en öfvernaturlig uppenbarelse. Sålunda
inblandades från första början, af apostlarne,
de äldsta bekännarne, ett mystiskt element
i densamma (underverken, den helige
andes nedstigande öfver apostlarne), detta
mystiska element försvårade lärans rätta
uppfattande, hvaraf följde, att den måste
styrkas genom ytterligare öfvernaturliga
uppenbarelser; på detta sätt blef läran allt
obegripligare, allt mera mystisk, och i
samma mån aflägsnade den sig allt mera från
sin ursprungliga mening, tills den slutligen
utmynnade i dogmer sådana som
transsubstantiationsläran, treenigheten, den
katolska tron på påfvens ofelbarhet eller den
protenstantiska på den heliga skrifts
ofelbarhet.
I och med denna missuppfattning af
läran var äfven möjligheten gifven till
kyrkornas uppkomst. Ty, säger Tolstoi, så
länge de troende voro ense sins emellan,
behöfde de icke instifta sitt samfund till
en kyrka, en inrättning, som långt ifrån att
vara påbjuden i läran, stod i absolut strid
med dess verkliga innebörd. Men allt efter
som läran fördunklades och missuppfattades,
uppstod det skilda partier med skilda
tolkningar af densamma, och dessa partier
kände då nödvändigheten af att styrka
sin uppfattning genom att tillskrifva sig
det uteslutande ägandet af sanningen,
genom att framställa sig som den af Kristus
instiftade, ofelbara kyrkan och fördöma de
andra som kätterska. Det är dessa
samfund, så småningom, med maktens tillhjälp,
utbildade till mäktiga institutioner, hvilka
varit och ännu äro de mäktigaste hindren
för utbredandet af kristendomen i dess
sanna mening; ty långt ifrån att vara, ens
delvis, byggda på kristlig grund, äro de
fullständigt antikristliga, mot kristendomen
fiendtliga institutioner, hvilka med
densamma icke hafva något mera gemensamt
än namnet. I stället för att tjäna som
medlare mellan Gud och människorna, går hela
deras verksamhet ut på att undanskymma
honom, i hans ställe sätta döda former;
trots alla sina egna försäkringar, trots sina
möjliga sträfvanden, kunna de icke annat
än förfölja den sanna uppfattningen af
läran, liksom hvarje steg på den af Kristus
anvisade vägen måste förstöra deras makt.
De intaga och måste intaga denna
ställning icke blott i sin egenskap af kyrkor, utan
ytterligare i sin egenskap af statskyrkor.
Ty då kristendomen, en lära som
förnekade statens berättigande och behöflighet,
införlifvades med den samma, gjordes till
statsreligion, kunde detta blott ske genom
en grundförfalskning af hela dess väsende.
Detta är äfven fallet; den officiella
kristendomen är en mystisk lära, byggd på den
sociala uppfattningen och iklädande sig
sociala former, medan däremot den
verkliga kristendomen är en lära, som
upphäfver hela denna uppfattning, och så har
det blifvit möjligt, att millioner människor
bekänna sig som kristna och dock handla,
ja, anse sig böra handla i strid icke blott
mot dess bud utan mot hela dess anda,
och att lagar och inrättningar, hvilka
utgöra ett hån mot all verklig kristendom,
bära kristendomens insegel.
Samma missuppfattning af
kristendomens väsende möter äfven hos dess
vedersakare eller icke-bekännare. Antingen anse
de, att det öfvernaturliga är det
väsentliga hos den, och sammanställa de den
med katolicismen, protestantismen eller
deras dogmer, eller också anse de, att den
är en meningslös sammanblandning af
hinduisk asketism, stoiska och neo-platoniska
läror och utopiska drömmar, som icke
hafva någon allvarlig betydelse för vår
tid. De bedöma i detta senare fall
kristendomen ur social synpunkt, d. v. s. ett
fenomen af högre ordning från en lägre
intellektuel ståndpunkt.
De säga t. ex., att Kristi lära: du skall
icke stå det onda emot, du skall icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
