Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Teater. Elise Hwasser. Af Emil Grandinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
EMIL GRANDINSON.
Humlegården under några egendomliga
omständigheter, på grund af hvilka Magdalena
säger sin första replik: »Man skall känna
er så väl som jag, fru grefvinna, för att
icke misstänka er.» Den aftonen sades
den repliken af en adertonårig extraelev,
Elise Jacobson, som förut uppträdt endast
vid ett par elevuppvisningar och då väckt
lärares och teaterkännares, bland dem Johan
Jolins, uppmärksamhet. Nu sades den
repliken så, att ett par gamla teatervänner, af
hvilka den ene är min sagesman, plötsligt
Drottning Kristum i Ärnaranterordenn.
bytte en mycket sägande blick; de läste i
hvarandras ögon nästan bestörtning öfver
stämmans rika välljud, talets fina skiftning
och hela väsendets mjuka behag. De sporde
hvarandra efteråt, hvem väl eleven m:lle
Jacobson kunde vara, och hvad som månde
varda af det barnet. Vi veta, hvad hon
blef.
Under de efter detta första
uppträdande följande åren utförde hon ett stort
antal smärre roller, såsom i »Zigenerskan»,
»Wallensteins död» (fröken Neubrunn),
Foualdès, Fanny i »Barnhusbarnen>,
Freitags »Valentine» och »la fornarina» Maria
Belsoni i »Raphael Sanzio», och hennes roller
blefvo snart allt mer och mer omfattande och
betydande; från och med spelåret 1850—51
stod hon i främsta ledet. Dit nådde hon
förnämligast genom sin sprittande lifliga
framställning af ett par ingenueroller, Marie
i »Lilla kusin» (den 20 nov. 1850) och
Ulrika i »Rosemüller och Finke» (den
23 jan. 1851). I det sista stycket är den
unga flickans roll vansklig nog och ställer
på sin framställarinna kraf, son! äro
besläktade med svårigheterna i Cypriennes
roll i sista akten af »Vi skiljas». — Men
Elise Jacobson bar äfven den tragiska
musans mask vid sin gördel, och snart
uppträdde hon på koturn. Det är dock ej
bland de i egentlig mening stortragiska
kvinnofigurerna af klassisk art, som vi hafva
att söka hennes största betydelse som
skapande konstnärinna. Genom det drag af
storhet, som hvilade öfver hennes konst,
hade hon vissa betingelser härför,
betingelser, som funnit storartade uttryck i hennes
Thusnelda i »Fäktaren från Ravenna»,
Hippolyta i »Giftbägaren», Clärcben i »Egmont»,
Schillers »Maria Stuart», Myrrha i
»Sarda-napalus», Donna Sol i »Ernani» och många
flere roller. Men mellan ingenuen Elise
Jacobsons och tragediennen fru Hwassers
rollfack ligger ett stort fält af kvinnoroller
af modern, blandad art, invecklade,
originela karakterer, sådana som Jane Eyre,
Fanchon i »Syrsan», Froufrou, Ester Larsson
i »Skådespelerskan», fru Desvarennes i »Prins
Panin» och »vår förnämsta
Ibsentolkarin-nas» repertoar. Huru storslagna än de
flesta af den norske skaldens kvinnofigurer
äro, huru allvarligt än deras öden utveckla
sig, tillhöra dock dessa gestalter snarare
karaktärsskådespelerskans än den genuina
tragediennens fack. Bland dessa roller står
»Fru Inger till Östråt» främst, men i en
helt annan genre lika förträfflig var hennes
Lona Hessel i »Samfundets pelare», hon,
som på Hilmar Tönnesens rättelse, att man
hellre bör säga händer än »näfvar», svarar:
»Jag säger näfvar, för smutsiga var de!»
— Fru Hwassers figur beredde henne
svårigheter, då hon spelade Norä, men hon
gaf sista akten med så mycket af det
öfverlägsna, nästan kyliga lugn, som där kräfves,
att man efteråt har svårt att minnas, om
hon var för korpulent för första aktens
lekfulla rörlighet eller för de senares
taran-tella-dans och italienska dräkt. Säkert är,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
