Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På Gillögaskären. En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I4-0
PAUL ROSENIUS.
tobisgrisslor. De äro något mindre än
tordmularne och grönskimrande svarta
med hvit vingfläck. De små simfötterna
äro röda som korall, kring ögonen går
en pomeransröd ring, näbben är svart,
kort och spetsig. Hafvet har ingen
täckare fågel än denna, ingen som med
sitt lynne mera bryter mot
stormfåglar-nes glupska och oroliga. Dessa fåglar
bilda idyllen i skärgårdens fågellif. Vi
kunna komma dem ganska nära. De
tro världen om godt, där de ligga
fridfullt och i god sämja tillsamman i
vattenbrynet. Och när vi slutligen komma
dem för nära, gå de helt långsamt i
vattnet, simma ut ett litet stycke och ligga
sedan stilla och gunga på vågorna. När
vi lämna dem, lyfter en af dem;
säkerligen en hona; hon flyger tungt, tätt
öfver vattnet och ger sig i väg upp till
ett stenrös på stranden, där hon
antagligen under någon sten har ägg eller
ungar.
I ett klippigt hörn af Osterskäret
träffa vi sillmåsarne. Det är samma
fågelart, som man året om ser flyga öfver
Stockholms ström, i ångbåtarnes
kölvatten spanande efter utkastade
matrester. Men här ute på
häckningsplat-serna ser man endast äldre, väl
utvecklade och fortplantningsmogna individer.
De äro hvita med skiffersvarta vingar
och i storlek midt emellan den vanliga
lilla fiskmåsen och den stora »hafstruten».
Denna senare likna de mycket i farg, och
på afstånd och i luftperspektiv kan man
lätt taga den ena för den andra.
Fiskarena känna sillmåsen på de hvita
vingspetsarne, som komma till synes, då man
får se fågeln ofvanifrån.
Sällskapligheten är en hos dessa måsar
särskildt utvecklad drift. De häcka i
kolonier. Boen ligga på få stegs
afstånd från hvarandra. När fara hotar,
lyfta alla fåglarne på en gång och kretsa
högt uppe i luften under örondöfvande
skrän; en och annan visar sig särskildt
ilsken och närgången, då man råkat
komma inpå hans ägg eller ungar. Vid denna
tid äro de flesta ungar ur äggen och
därmed också ur boen. De äro klädda
i en tät och varm dundräkt i brokigt
svart och ljusgrått. Vid föräldrarnes
varnande läten gömma de sig i gräset;
om de befinna sig på kala berget, sticka
de näbben eller hufvudet i en skrefva
och tro sig säkra, medan hela dunbyltet
ligger utanför.
Den lilla fiskmåsen ser man ej så
ofta. Han gör just icke mycket väsen
af sig. Ty han är måsvärldens lille bror,
ute i hafsbandet hålles han »kort» af de
större arterna. Desse ha benäget
öfvertagit hans annars vanliga roll af marodör
och rånare, så att han härute under ett
tillbakadraget och oförargligt lif helt
säkert gör många bittra reflexioner öfver
den fria konkurrensen.
Den store och den starke, den
fruktade och den hatade — det är
hafstruten eller hafsmåsen. Han är de vingade
röfvarnes höfding, despoten, som tar
tribut af alla. At honom lämna
lab-barne sitt rof; ban är den, som har första
ordet, när vågorna bjuda på strandvrak.
För honom gömma vadarfåglarne sina
bon i gräs och under enar, för hans
skull svälter ejderhonan i sitt bo för
att icke blottställa sina ägg, åt honom
måste hon förr eller senare afstå någon
af ungarne. Han är aristokraten på grund
af kraft, och han vet det. Det lilla
tång-omkransade skär, där han bygger bo,
det är hans, där bor han ensam med sin
maka. Där står det gamla vikingaparet,
lugnt och kraftmedvetet blickande ut
öfver hafvet, nordens albatrosser i form
och hållning. Hvita som hafskummet äro
deras kroppar, öfver vingarne ligger
ovädersmolnets svartgrå färg. Vid
näbbspetsen ha de en röd fläck som af färskt
blod; det är deras sköldemärke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
