Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På Gillögaskären. En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I4-0
PAUL ROSENIUS.
en liten fågel, som också ger sig lifligt
tillkänna, där ban finnes, det är den lilla
rödbenta snäppan, stor som en stare.
Hennes små dunungar gömma sig så
godt de förmå i gräset. Själf far hon
och flyger omkring oss med de långa
röda benen sträckta rätt bakut och
utstöter jämt och ständigt en tvåstafvig
melodiös flöjtning. Ibland slår hon ned
på något upphöjdt parti. Hon håller då
inne i flykten strax ofvan marken, benen
fällas ned sträckta och något
framåtrik-tade, hon springer några steg och står
stilla. Så löper hon fram och tillbaka
med samma egendomliga läte, men hon
får ingen ro utan flyger omkring och
slår ner oupphörligt.
Vadarfåglarnes läte är något för sig
mycket säreget. Det är i allmänhet
enformigt, men klingande och själfullt. Det
är strändernas, skärgårdens, moarnes
poesi, satt i toner. Denna naturs tysta
ödslighet, de stora vattnens och
vågsvallets gåtfulla allvar fyller dessa ljud
med vemod. Det är folkvisan inom
fåglarnes tonvärld. Typen för detta
egendomligt sympatiska fågelläte är den lilla
rödbenta snäppans. En disig höstnatt,
då flyttfågelståget går mot söder, får
man ibland höra detta läte högt
uppifrån molnen. Då låter det som en
olycklig kärleks stilla veklagan. Och en tidig
vårnatt, då allt är tyst och fullt af
väntan, då är det som en ändtligen
uppfylld längtans gråtfylda jubel.
Om de nu omtalade fågelarterna ha
hvar sitt mer eller mindre begränsade
uppehållsområde, så finnes det en fågel,
som är jämförelsevis litet bunden i detta
afseende, nämligen tärnan. Från
morgonens första ljusning långt in i
skymningen är denna fågel i flykt. Mest
flyger hon efter vattenbrynet, men det
torde bokstafligen icke finnas någon punkt
på skäret, öfver hvilken hon icke någon
gång på dagen drager fram. Sällan eller
aldrig under dagens lopp sätter hon sig
till hvila. Man gör sig nödvändigt den
frågan: kunna då icke dessa vingar tröttas?
Förklaringen torde ligga i
kroppsbyggnadens idealiska afpassning för vistelse i
luft samt i den hvila, hafsvindarne
momentant kunna bjuda fågeln. Det
behöfs denna spensliga, spetsiga byggnad,
för att vinden skall kunna klyfvas och
den lilla fågeln icke ryckas med som ett
tjun, och det behöfves lika mycket de
långa, smala och senfulla vingarnes
räckvidd och spänstighet för att hålla ut i
en dagslång strid med luftens vågor.
Som drifven af en orolig ande jagar
fågeln omkring, jämt och ständigt
återkommande till utgångspunkten, och denna
oroliga ande är ett kolossalt
förvärfs-begär. Hafvet är rikt och bjuder sina
fåglar, allramest under denna tid af året,
ett rikt bord; småfisken står i täta stim
ända upp till ytan; men tärnan blir
aldrig mätt. Hon drager fram högt öfver
vattnet, under elastiska ryckningar och
kast med vingarne söker hon komma
öfver vindvågorna; helt plötsligt sänker
hon sig mot vattenytan. Eller ser man
henne stryka fram tätt öfver vattnet,
hastigt hålla inne med fladdrande vingar,
med nedåtriktad näbb och ögonen
spejande på ett föremål i vattnet, och så
efter omsorgsfullt mättande dyka ned i
det våta. — Det är ett lif, rastlöst
oroligt som tankens, men ett friskt lif i sol
och vind och klara vågor. —
När vi omsider inskeppa oss för
återfärd, sveder middagssolen de nakna
klipphällarne, från hvilka skärpiplärkan låter
höra sitt fina, mässingsklingande lock.
Våra segel svälla, och båten susar i
väg. På läsidans ljusgrå böljevägg står
solljuset som smärta silfs/erpelare. Och
i väster klarnar det öfver fastlandets
och öarnes barrskogsåsar och röda stugor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
