Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ESAIAS TEGNÉR.
Andra rättrogna uttolkare föredraga på
goda grunder att ställa uttrycket i
sammanhang med en ceremoni, som
Moham-med upptagit ur sina fäders religion. Vid
den årliga pilgrimsfärden till Mecka är
det nämligen uråldrig och stadgad
plägsed, att hvarje deltagare kastar ett visst
antal stenar mot tre i Minadalen
utmärkta oheliga platser, af hvilka den
förnämsta kallas »Stor-Scheitån». Enligt
mu-selmansk tradition sker detta till
åminnelse däraf, att Abraham just på detta
sätt med stenkastning bortdref frestaren,
när denne ville locka honom att ej
åtlyda Guds bud om offrandet af Isak —
eller fastmer Ismael, ty araberna låta i
Abrahams historia gärna sin stamfader
Ismael intaga den legitime broderns ställe.
På vår tafla följer därnäst den korta
ni:te »suran» (kapitlet) i Koràn. Med
efterbildning af originalets till hälften
poetiska, till hälften prosaiskt obundna, men
gärna litet tillkrånglade, rim-öfverflödande
siarstil låter denna sura ungefär så här:
/ Allätis namn, den barmhärtige
Förbarmar ens.
Förgås må Abu-lahab! Förgås må hans
hand!
Hans gods och f örvärf ej båte ho7iom ett
gra?id!
Förtärd skall han varda i eldslågors
bra?id.
Hans hustru, törnelastad, hamnar ock
däribland\
ett bastrep får hon då kring sin hals
såsom band.
Citerandet af denna koràntext
innebär naturligtvis ur besvärjarens synpunkt
en önskan, att samma förbannelse, som
den förgrymmade profeten här ljungar
mot sin kätterske farbroder Abu-lahab
och dennes hustru, också må drabba
enhvar, som kunde fördrista sig att skada
någon som ställt sig under skyddstaflans
hägn.
Till förklaring af korånstället, hvilket
anses tillhöra Mohammeds tidigaste
uppenbarelser, torde följande böra
anmärkas:
Profeten hade en dag (omkring år
615 e. Kr.) sammankallat sina bekanta
till ett berg nära< Mecka. Han höll där
för dem sin första egentliga predikan.
I tämligen förvirrade ordalag hotade han
enhvar, som ej erkände hans gudomliga
sändning, med samma undergång, som
fordom drabbat Noas, Lots och andra urtida
profeters obotfärdiga landsmän. När han
slutat sitt förmaningstal (hvilket vi efter
fleras mening äga kvar i Koråns 2Ö:e
sura, vv. 105—220), reste sig Abu-lahab
och kastade, utan ali respekt för sin
brorsons profetadöme, en stor sten mot
honom, i det han ropade:
»Är det för att höra sådant svammel,
som du kallat oss hit? Må du förgås!»
Härpå svarade då Mohammed med
den nu anförda skarpa förbannelsen:
»Förgås må Abu-lahab, förgås må
hans hand» (handen, med hvilken han
kastat stenen) o. s. v.
Den motspänstige farbrodren har i
historien fått sitt namn just efter detta
koran-ställe. Han hette egentligen
Abd-el-Uzza, men blef från denna tid kallad
Abu-lahab, »eldslågornas man».
Hvad meningen är med epitetet
»törnelastad», som här tillägges Abu-lahabs
hustru, är ej fullt klart. Vissa uttolkare,
t. ex. Tornberg, förstå stället såsom
innebärande en hotelse, att hustrun, när
domen kommer, skall med bastrep om
halsen nödgas bära fram törnris som bränsle
till sin mans och sitt eget helvetesbål.
Andra exegeter, äfven de med stöd hos
gamla arabiska korån-kominentatorer,
förmena att Abu-lahabs gemål blifvit så
kallad på den grund, att hon af elakhet
och lust att plåga profeten strött törn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
