Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En Mikaëlidag i Norrbotten. Af Richard Melander. Efter anteckningar af Oscar Keen. Med 11 bilder af Oscar Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 54
richard melander.
dingsmannen. Han var en grof,
klumpigt byggd karl, klädd i vadmal, och
med hufvudet omlindadt med smutsiga
trasor, i hvilka fläckar af blod långsamt
utbredde sig. Då och då höjde han
liksom på försök blickarna från golfvet
men lät dem alltid strax åter sjunka.
Handelsmannen skulle nu berätta hvad
han visste om saken. Med lågmäld röst,
som tycktes vilja fastna i halsen,
började han:
»Vi stod’ därnere vid grinden, som
stänger stora landsvägen. Några af oss
hade under dagen fått våfflor —»
»Var det bara våfflor?» afbröt
länsmannen.
»Ja-a! — Det vill säga lite’ brännvin
ficks också på ett ställe.»
»Hvad hade ni där att göra?»
»Joo, se där drogs också en liten
spader, jag vill säja.»
»Nå vidare.»
»Därifrån kom vi till Erssons,
kommissarien vet, och där drack vi också
lite —»
»Hvad drack ni?»
»Hoffmans droppar.»
»Och däraf blef ni yra i hufvudet»,
sade länsmannen.
»Nej, tvärtom! Vi var fullkomligt
rediga. »
»Jaså.»
»En liten kläm fick jag förstås hos en
släkting. Men hvad de andra fick,
känner jag inte, för vi skildes åt. När jag
så skulle hem igen, träffade jag dem
mest allesammans vid landsvägsgrinden.
Månen hade just kommit opp, så det
var ljust nog. Unga Sandström — han
där — stod bland de andra alldeles
nykter och ordentlig och språkade med
Lången och Pers Olle om gräsmasken och
grödan, då alldeles medsamma vi hörde
någon, som sjöng och skrålade som en
full i skogen. Så blef det då tyst
några minuter, men strax efteråt hördes
det närmare, och vi såg’ någon komma
körande på vägen, som om han hade
stulit både häst och kärra. Ja, vi hann
knappt blinka, förr’11 han var framme
vid grinden och skrek åt oss att genast
öppna. Det kunde vi väl göra, mente
då Sandström, men lite’ höfligare kunde
den andre säga från, mente han — och
det tyckte för resten vi andra med för
den skull. — ’Det behöfver jag inte, din
bonddj—’ drog han då till; ’öppna
grinden bara, för annars så svarar jag inte
för hvad som händer — öppna bara!’
— ’Om du ber höfligt’, tyckte Sandström
och gick fram mot grinden. — ’Jaså’,
skrek då den andre, ’du trilskas med
mej’, skrek han, och med samma fick han
fatt i en gärdsgårdsstör och börja’ slänga
rappar efter dem, som stod’ närmast på
andra sidan grinden. Di blef’ förstås
alldeles rasande, som man väl kan
förstå, och ingen vet, hur det hade gått
med den strykaren, om inte Sandström
gett sej emellan för att skilja dem åt.
— ’Jag skulle längese’n ha öppnat’, sa’
nu Sandström alldeles lugnt, men så
skrek den andre: ’jaså, det var du, som
var fräck’, och med detsamma flög han
på Sandström och fick ett bra nog styft
tag, men blef tämligen kringklappad utåf
de andra och blef förstås än värre i
humöret genom stryken han fick. Nu kom
det för honom, att han hade slidknifven
i byxremmen — och blod skulle han se.
När han så trefvade efter knifven, fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
