Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
TOR HEDBERG.
för Guds skull, om hvars närvaro i vårt inre
vi äro medvetna. Vi älska, därför att
kärleken är själfva vårt väsende, därför att vi
icke kunna annat. Kristendomens betydelse
ligger just däri, att den för oss klargjort
medvetandet om denna vår väsentliga
förmåga, den återför oss till det ursprungliga
medvetandet om vårt jag, icke vårt djuriska
utan vårt gudomliga jag, det jag, som är den
gudomliga gnistan, gudasonen, innesluten i ett
djuriskt hölje. •
Således, något direkt svar på hvad som
menas med detta begrepp: gudasonen, lifvet
i Gud, få vi icke och kunna vi icke vänta.
Det utgör för Tolstoi den själfklara
förutsättningen för hela hans följande resonemang,
den religiösa känsla, som han anser
ursprungligen nedlagd hos människorna, och som
vaknar på samma gång som själfmedvetandet
vaknar, som är fullkomligt identisk med detta.
Det är det mystiska elementet i hans
lifsuppfattning, och denna mystik är af samma art
som den, mot hvilken han opponerar sig i
den officiela kristendomen. Han endast
af-kläder den dess yttre former och innesluter
den inom det jordiska lifvets råmärken. Har
den således vunnit i konkretion, klarare har
den icke blifvit.
Låt oss därför se bort från detta
mystiska uttryck för den Tolstoiska
lifsuppfattnin-gen och å annat håll söka den praktiska
innebörden däraf. Vi skola fmna denna först i den
negativa sidan af hans verksamhet, i hans kritik
af det bestående, af människolifvet sådant som
det nu gestaltar sig, sedan i hans angifvande af
de positiva principer, på hvilka det nya lifvet
skulle grunda sig.
Hvad nu först den kritiska sidan af
Tolstojs verksamhet beträffar, är denna uttryck
för en fullständigt anarkisk ståndpunkt. Den
är en kritik, som vänder sig icke blott mot
vissa af våra samhällsformer utan mot
samhället själft, mot den form af det mänskliga
lifvet, som kallas samhälle. Han påvisar, hur
alla de plikter, som samhället pålägger oss,
alla de handlingar, vi utföra såsom
samhällsmedlemmar, strida mot vår inneboende, rent
mänskliga öfvertygelse. Vi anse det orätt att
beröfva en medmänniska lifvet, och vi uppoffra
millioner, år af vårt lif, anstränga oss till
det yttersta af vår förmåga för att kunna
bibehålla möjligheten att begå massmord; vi
anse, att arbetaren är sin lön värd, och vi
bibehålla dock och anse såsom nödvändiga
institutioner, tack vare hvilka tusental män-
niskor lefva ett eländigt svältlif; vi hafva
några vackra maximer om frihet, jämlikhet och
broderskap och tro kanske äfven äfven i
djupet af våra hjärtan på dem, hvilket icke
hindrar oss att som något oundgängligt
fördraga den oblidkeliga konkurrens, den
ursinniga kamp för tillvaron, det klasshat, det
systematiserade alläs krig mot alla, som är
det nuvarande samhället. Öfverallt finna vi
en ohjälplig motsägelse mellan de grundsatser,
som bekännas, och de handlingar, som
utföras; vi se den, kunna icke undgå att se den
och lefva dock vidare, som om den icke
funnes.
Mot dessa missförhållanden, som göra vårt
lif till en blandning af oförnuft och lidanden,
ser Tolstoi ingen räddning inom samhällets
sfer. Vi kunna förbättra på ett område, och vi
skola försämra på ett annat, vi kunna sätta
andra former i stället för de nuvarande, och
vi skola sätta andra olyckor i stället för de
nuvarande. Det är själfva samhällsprincipen,
som är förkastlig, i det den vill skydda
med-borgarnes frihet, säkerhet till lif och säkerhet
till egendom genom våld, vare sig öppet våld,
krig, polismakt, fängelse- eller dödsstraff, eller
maskeradt våld, alla de sociala lagar, som
kringgärda individens själfbestämningsrätt.
Hvad samhällsreformatorerna vilja göra, det är
endast att öfverflytta tvånget från ett område
till ett annat, de vilja, såsom Ibsen uttrycker
det: »flytte brikker», men de våga icke
tränga till själfva roten af det onda, som är
just samhällstvånget, en motsägelse, en
begreppsförvirring, i hvilken människorna
århundrade efter århundrade invecklat sig allt
djupare, snärjt sig allt fastare, tills de nu
knappast kunna röra ett finger, tänka en
tanke fritt.
Den enda räddningen är: ut ur
samhället! Skär sönder maskorna, kasta af
tvånget! Det sociala lifvet är ett
övergångsstadium, som icke längre motsvarar
mänsklighetens behof och förmåga, men inom hvars
form hon likväl envisas att stanna kvar. Hon
är som en fjäril, hvilken envisas att stanna
kvar inom puppans skal. Hon vågar icke
kasta sig ut i det nya lif, som motsvarar
hennes nuvarande utveckling, och hon
förtvinar i sin gamla boning, som blifvit ett
fängelse från att vara ett skydd. Kristendomen
har gifvit henne vingar, men hon förstår icke,
att dessa vingar gifvits henne till flykt utan
tror, att de äro blott en prydnad, hvarmed
hon får försöka trösta sig i sitt dunkla fän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
