Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Praktbyggnaderna på Akropolis i Atén. En öfversikt af deras byggnadshistoria. Af N. F. Sander. Med 8 bilder och 1 karta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
N. F. SANDER.
fått sin benämning efter sin tids främste
man, nämligen Perikles, skall jag till en
början orda något om honom.
Han var son af Xantippos, segraren
i sjöslaget vid Mykale, och Ariste, en
sondotter af Kleistenes, som fördrifvit
Hippias, den andre af Pisistratossöner,
hvilka liksom fadern gjort sig till envålds-
Perikles.
herrar eller så kallade tyranner öfver det
fria ateniska folket. Redan genom sin
börd tillhörde således Perikles folkpartiet.
Han åtnjöt en vårdad uppfostran och
hade ett vackert utseende, dock att man
kunde anmärka, att han hade en något
stor hufvudskål. Detta har han själf,
såsom redan de gamle sade, velat dölja för
eftervärlden, i det att han låtit sig af-
bildas med en stor hjälm, som täcker
hjässan. Han vinnlade sig i synnerhet
om studier i de s. k. musiska ämnena
och hade utmärkta ledare däri. Men
största inflytandet på honom öfvade hans
lärare, naturfilosofen Anaxagoras, hvilken
ingjöt i hans själ en ädelhet i
grundsatser, som yttrade sig i en
världsborgares fördomsfria och fina takt samt
vidtomfattande, lugnt pröfvande och
harmlösa åskådning. En god atenare förblef
han alltid och var otillgänglig för ali
främmande bestickning.
Som vältalighet var det yppersta
medel, hvarigenom man kunde bereda sig
insteg och framgång i staten, öfvade sig
Perikles i denna konst, och vi böra tro
de gamles vittnesbörd, att han var en
fulländad mästare däri. Sina tal till
folket började han städse med en bön till
gudarna, att intet opassande ord måtte
komma öfver hans läppar. I öfrigt
dundrade och blixtrade han såsom talare
och fick däraf benämningen »den
olympiske». Därtill iakttog han en ädel
värdighet, parad med en väl afmätt
försiktighet. Till sitt personliga väsen var han
aristokrat, men till sitt framträdande i
samhället demokrat, och ingen förstod
bättre än han att leda folket utan att
smickra det med otillbörliga ord. Redan
från yngre år var han mycket
återhållsam i det offentliga lifvet och sysselsatte
sig blott med de stora och största
frågorna, medan han åt sina vänner och
handtlangare öfverlämnade mindre och
tillika sådana, i hvilka han icke ville
synas. Samma försiktighet visade han i
det enskilda lifvet och emottog ej
inbjudningar till sina medborgare för att icke
på något sätt låta sig bindas af små
hänsyn och förpliktelser.
Af sina föräldrar hade han ärft en
betydande förmögenhet, hvilken han
bibehöll och förvaltade med strängt
ordningssinne, dock alltid redobogen och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
