Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Teater. Ida Aalbergs gästspel. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
gustaf af geijerstam.
den fysiska smärtan meddelade sig som
fasa och beklämning åt hvarje åskådare,
och hon gaf därjämte en hel serie af
själsrörelser och affekter, hvilkas sköra
sammanhang endast sammanhölls af hennes säkra
konst och själfva personlighetens spänstiga
energi. När hon i »Kameliadamens» tredje
akt skulle måla den stora smärtan, som
författaren låter kulminera i repliker, hvilka
skorra genom sin flacka allmängiltighet, var
det åter Ida Aaibergs konst, som fängslade
åskådaremassan och kom den att tro på
mänskliga passioner bakom själfva de
utmejslade sentenserna i denna komedi, där
personerna äro typer. Och när hon i
andra akten af Kirsti Fleming spelade den
öfvergifna kvinnans förtviflan och kval, gaf
hon denna scen med en våldsamhet och
en effekt, som hade alla medel till sitt
förfogande och icke ett ögonblick förfelade
att nå den verkan, som åsyftats.
Alla dessa kraftscener hafva
tvifvelsutan mera än något annat bidragit att hos
den stora publiken eröfra den säkra triumf,
som följde på alla Ida Aaibergs
uppträdanden. Men hur briljant konstnärinnan
än i sådana ögonblick var, så nåde hon
dock ställen, där hon nådde ännu högre.
Det fanns öfverhufvud i hennes spel en
sällsam blandning af bravur och äkta,
gripande konst, och det vore synd, om
minnet af den förra skulle skymma erinringen
om den senare. För min del tror jag, att
hela den med rätta så mycket beundrade
andra akten i Kirsti Fleming dock ej kan
uppväga de enkla, stora replikerna, när
hon i tredje akten af samma pjes jublar
öfver vissheten att bli moder åt sin
älskades barn. Den triumf, som i detta
ögonblick strålar genom replik, minspel och
gest, var i själfva verket en triumf för
konstnärinnan. Och sådana moment
betyda mera än den längst drifna tekniska
färdighet. Ty de peka öfver på det inre
konstnärsskap, hvarförutan hvarje bravur är
ett intet.
Man jämföre i detta hänsende femte
akten i »Kameliadamen» med den förut
omtalade dödsscenen från Adrienne
Le-couvreur. Sällan hafva vi här sett en
scenisk prestation så nobelt både tänkt och
genomförd som denna gripande akt, där
konstnärinnan förvandlade en melodram till
en konstnärlig verklighet. Utbrottet af glädje
vid åsynen af den älskade verkade så äkta,
just därigenom att man genast förstod, hur
bräcklig denna lycka i själfva verket var,
och hennes död, som till sist blef så stilla,
hade hela storheten af det lugn, som
upplösningens nödvändighet innebär.
Men ingen af Ida Aaibergs skapelser
syntes mig dock så alltigenom intressant
och fulländad som den roll, där hon rönt
minst erkännande, nämligen Thérèse Raquin.
Kärleksscenen i första akten smakade af
teater. Men eljest tillhörde denna
prestation det slags sceniska framställningar, där
man tycker sig hafva kommit utom de
gränser, hvilka skådebanan i regeln utstaka.
Zolas drama är som bekant ett
psykologiskt skräckdrama, måladt i grofva drag,
och Thérèse Raquin är medelpunkten i denna
hemlifvets tragedi, som rymmer en så
underlig blandning af storhet och
hvardaglig-het. Detta drama är realistiskt, om man
vill göra gällande, att det realistiska är
lika med det ohyggliga. Men det torde
också blifva ej så obetydligt idealistiskt,
om man besinnar, att mordgärningen här
spelar en roll så oerhörd, som den väl
sällan gör i det faktiska lifvet.
Thérèse Raquin är den enda brottslings
naturen i detta drama, om också icke den
enda brottslingen. Det är från denna
uppfattning, som Ida Aalberg utgått, och
därför har hon också redan från första scenen
markerat hennes särställning gentemot hela
hennes omgifning. Det är en oerhörd uppgift
för en skådespelerska. Ty hon skall under
tre akter så godt som variera ett enda
tema: samvetskvalet. Men med en
beundransvärd talang har konstnärinnan lyckats
med detta försök. Från akt till akt stegrar
hon detta stora intryck af brottets
onämnbara fasa, som författaren afsett, och den
fjärde akten blir genom sin ohyggliga
brutalitet en enda triumf. Här fordras en
sällsynt konst för att framkalla förstående, en
ännu större för att uppnå en seger. Och
att Ida Aalberg lyckades så, som hon gjorde
i denna roll, bevisar hennes välde öfver
sina åskådare, ej mindre än hennes välde
öfver sig själf. Det är omöjligt att här
erinra om detaljer, där hvarje detalj vore
värd att minnas. Det hela verkade
öfverväldigande. Och sedd i jämbredd med en
stiliserad uppgift som Kirsti Fleming visar
utförandet af denna roll vidden af Ida
Aaibergs konstnärsskap.
Hennes gästspel i Stockholm har gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
