Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Danska konstnärer från 30-talet. Minnen och intryck af Helena Nyblom. Jörgen Sonne. — Peter Christian Skovgård. — H. V. Bissen. — Fritz Vermehren. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSKA KONSTNÄRER FRÅN 3 O-TALET.
IO9
samtalet omkring honom, såg Skovgård
snarare ut som om han blott sysselsatte
sig med sina egna tankar men hade
mycket nöje däraf.
Hans uttryck växlade mellan något
humoristiskt och något sorgset. Han
hade ett rundt ansikte, små lifliga ögon
och en rörlig mun med friska, hvita
tänder. Hans hår var rundklippt öfver
pannan (på samma sätt, som
bondpojkarna klippa sig efter en spilkum), och
när han såg bekymrad ut, drog han sina
bågiga, rödgrå ögonbryn alldeles upp
under hårfästet.
I umgängeslifvet trifdes han icke.
Han satt helst i ett hörn, klädd i en
röck, som såg ut att vara för stor för
honom, och såg bekymrad ut. I sitt
hem gick han oftast i en grå, stickad
tröja, och när han icke målade, var han
alltid sysselsatt med något arbete till
hemmets nytta eller förskönande.
Då jag var helt ung, mötte jag en
dag Skovgård på »Volden», och som vi
hade samma väg, följdes vi åt.
Sedan vi en stund hade gått tysta,
såg Skovgård på mig från sidan med sitt
klipska leende och sade:
»Vi ha fått främmande.»
»Jaså — långt bort ifrån?» frågade jag.
»Nå —■ åhja — långt ifrån — på sätt
och vis», svarade han.
»Stanna de länge?» frågade jag, då
jag tyckte, att pausen blef för lång.
»Det veta vi inte, men vi hoppas
det», svarade Skovgård.
Äter en lång paus.
»Vi hade önskat så mycket, att de
skulle komma», började Skovgård åter,
som tydligen endast sysselsatte sig med
denna tanke.
»Nej men hvad är det, Skovgård —
du ser så underlig ut», utbrast jag.
Skovgård smålog. »Jo — ja — jo.
— Georgia har fått en gosse.»
Det var så han underrättade mig om
sin förstfödde sons länge efterlängtade
ankomst.
Skovgård målade om sommaren en
mängd studier och utförde om vintern
ett par stora taflor efter några af dem.
Efter Skovgård har det funnits en tid,
då landskapsmålarne så mycket som
möjligt ha sökt att måla sina taflor färdiga
efter naturen. Luft- och ljusstudiet har
länge varit landskapsmåleriets brännande
fråga, och landskapsmålarne ha
föredragit ett skisseradt återgifvande af naturen,
måladt i det ögonblick, då en flyende
ljusverkan visade sig, framför en mera
utförd tafla, som ju till största delen
måste göras på fri hand. Nu är det
åter ett omslag. Landskapsmålarne vilja
nu helst nyttja sina naturintryck och
naturstudier som stomme till poetiska
fantasier och äro därför i behof af större
frihet gent emot naturen, och dessa
försök komma utan tvifvel att gå i en
ständig kretsgång, då naturen icke lätt låter
sig fånga.
Samma belysning öfver ett landskap
samma solnedgång eller morgonljus,
samma molnformationer eller dimmor visa
sig kanske blott en enda gång, och huru
friskt än en målare griper det
ögonblickliga, skall han alltid nödgas att delvis
fullända ett landskap ur minnet.
Realismen har därför »par la force
des choses» tvungits att erkänna, att
naturstudiet ensamt icke är nog. Minnet
och fantasien måste tagas till hjälp, enär
naturen är en nyckfull modell, som ej
har lust att »sitta» mer än en gång för
en landskapsmålare. Men att nu åter
förkasta naturstudiet är det samma som
att uppge de eröfrade provinserna, hela
detta luft- och ljusrike, hvari den store
diktaren Corot har inträngt, och dit han
visat vägen åt andra.
All dikt verkar genom medel, och en
landskapsmålares medel är hans
noggranna kännedom om naturen. I sin skildring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
