- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
200

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20 6

JOHAN VISING.

och Odyssevs’ motknep — ja hela
anläggningen af Odysséen, en make, som
genom allehanda äfventyr fördröjes på
hemfärden till sin troget väntande maka,
synes vara en saga. Många andra af
den klassiska antikens äldre verk torde
likaledes hvila på sagogrund, t. ex.
dramerna om konung Oidipos, om Faidra
och Hippolytos, Pindaros’ sång till
Glav-kos, m. fl.; och nyare undersökningar
uppspåra här och hvar midt i grekernas
klassiska verk trådarne af inväfda sagor.
De indiska sagorna kunna således inför
den moderna kritiken ej behålla det
åldersföreträde, som Benfey kunde på sin tid
tillerkänna dem.

Ett viktigt stöd för den orientaliska
teorien såg man i den vackra upptäckten
af den nyss antydda världsrundresa, som
originalet till Pantchatantra gjort
förmedels en kedja af öfversättningar. Man
slöt ex analogia, att andra sagor, skrifna
eller muntligt berättade, gått enahanda
vägar. Dock är därmed ingenting visadt
för dessa sagors egentliga hemort. De
kunna fullväl hafva uppstått på annat
håll — för sagoarten djurfabel medger
ju Benfey själf detta — och före
vandringen från Indien gjort en vandring till
Indien. Men hvad mer är, vi kunna icke
finna, att hvad sålunda faktiskt
öfverkom-mit till oss från Orienten haft något
betydligare inflytande på Västerlandets
sagolitteratur eller sagoberättande i
allmänhet. Vi ha fatt från östern
originalet till Pantchatantra i hebreiska,
latinska och spanska öfversättningar, som
voro tillgängliga i Europa i trettonde
århundradet, det är sant. Men huru många
af den stora mängden kände väl dessa
böcker? Och huru mångfaldiga sagor
cirkulerade icke, som ej återfinnas i dessa
verk? Att de kunnat vandra hit från
mun till mun, är visserligen ej uteslutet,
men alldeles icke visadt.

Då vidare hela den mängd af medel-

tida sagor, som icke finnes i dessa
direkta öfversättningar, jämföres med hela
mängden af kända indiska sagor, visar
det sig, att endast ett ringa fåtal —
Bédier anger tretton — är gemensamt
för de båda sagoområdena. Däremot
existera å ena sidan hundratals
västerländska sagor, till hvilka man ej känner
indiska motsvarigheter, och å andra sidan
hundratals i de indiska samlingarna
bevarade berättelser, som ej hafva kommit
utom ramen af öfversättningarna, således
ej ingått i den västerländska fonden af
verkligt populära berättelser.
Naturligtvis är det icke heller ens gifvet, att de
tretton, som äro gemensamma för
Öster-och Västerlandet, hafva det förra landet
till egentligt och det senare till
adopte-radt fädernesland. Detta synes så
mycket mindre troligt, som tre af dem äfven
äro hemma i den klassiska forntiden.

Det är ock anmärkningsvärdt, att de
sextio till hundra sagoberättande
skalder, som Bédier studerat, aldrig hänvisa
till Österlandet, då de angifva sina
källor, hvilka för öfrigt ofta betecknas som
muntliga, sällan som skriftliga.

Icke heller det af Benfey framhållna
sammanträffandet i tiden af de indiska
sagornas öfversättande och en
västerländsk sagolitteraturs uppblomstrande
behöfver tolkas så, att det förra skulle
hafva varit anledningen till det senare.
Det kan lika väl hafva varit tvärtom.
Om det är troligt, att inderna en gång,
såsom nyss nämdes, för sina
predikningars och sin undervisnings skull blefvo
ifriga sagosamlare, hvarför skulle ej
kristendomens och judendomens lärare af
samma anledning fattas af
sagosamlare-vurm, då nu faktiskt sagorna spela en stor
roll äfven i den västerländska predikan?*

* Detta må särskildt framhållas gent emot en
obefogad anmärkning af Cloetta i hans obilliga
recension af Bédiers bok (Archiv für das Studium
der neueren Sprachett 1894).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free