Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emile zola.
279
Gervaises make är en ohjälplig drinkare,
hon själf slutar i elände som en förlorad
varelse, en arbetare vill försöka rädda henne,
men hennes fall är ohjälpligt, och rundt
omkring i arbetarkvarterets gator och
gränder strömmar absintens flod, kväfvande
arbetslust, krossande familjeband,
dränkande hushåll i sin öfversvämning, och som
spillror, hvilka vräkas vind för våg i detta
skeppsbrott, ser man förvildade barnskaror,
springande i trapporna, piskade af
uppretade och rusiga fäder. En hel värld af
sorg ocn lidande befolkar detta hus, som
är uppfylldt af njutningslystnadens vanvett
och rusets dämoniskhet.
Det är på samma sätt Nana, dottern
af detta Coupeauska hem, kärlekens
präst-inna, en lustans tjusande uppenbarelse,
kring sig sprider en syndaflod af förödelse,
en giftig dunstkrets, som berusar och
beröfvar människorna besinningen.
Det blir för Zola ingen möjlighet att
undandraga sig slutsatsen af den
ensidighet, med hvilken han tecknat detta
samhälle. Det är tydligen passionen, han pekat
på som det egentliga onda, och i och med
detsamma komme han också med
naturnödvändighet, om han ville vara
konsekvent, att hamna i den slutsatsen, att
förståndsberäkning, klokhet och
själfbeherskning äro det goda. Någon sådan
världsåskådning har emellertid ej Zola. Öfver
naturdriften med dess öfverdrift är han
den siste att afkunna förkastelsedomen.
Han har ej ännu sett, att det ligger en
inspiration bakom lifvet, som ger det dess
värde, något orimligt och oförklarligt, något
af detta kärlekens vansinne, som förklarar
det man älskar för oförklarligt,
öfvernatur-ligt och ett underverk. Ännu i dag har
Zola kanske ej fullt klart för sig, att
hänförelse och kärlek äro underverkstro, dock
skola vi se, hur han alltmer närmar sig
till att anse ett inspireradt trosstadium
som människans högsta lycka. Det är
naturligtvis icke här fråga om barnsagans
inspiration men om en lifsförnimmelse, en
känsla af oändligheten, som ger vingar åt
hvardagslifvet.
Innan Zola hann dit, hade han
emellertid att tillryggalägga en period af
utilitarism, af förnuftsdyrkan, af
rimlighetsvördnad och egoistisk individualism.
Utilitarismen, detta förståndsmässigt
vetenskapliga ideal med sin torra förståndsegoism,
har också hållit Zola fången. Detta är så
mycket intressantare, som han själf arbetat
sig ut därifrån. Det sista decenniet, som
icke utan skäl kallats den positiva tiden i
vårt århundrade, har icke ensamt åt honom
gifvit den andliga påstöten. De åsikter,
mot hvilka vi nu sett en stark reaktion
inträda, voro förföriska ej blott för honom
utan äfven för många andra. Zola har ej
heller, när han öfvergaf dem, som affälling från
det vetenskapliga idealet förnekat
vetenskapen som norm såsom så många andra af
de allra modernaste, han har blott gjort
ett förbehåll mot förståndets rätt att spela
rollen af högsta princip för handlingssättet.
Men det är just denna det praktiskt
beräknande förståndets rätt att spela herre
och mästare hos de öfverlägsna karaktererna,
som han från början ger sin sanktion. Hos
de karakterer, han med förkärlek skildrar,
märka vi ett slags förståndsfanatism, ett
praktiskt egoistiskt intresse, som kretsar
kring dem själfva. Den ärelystne hos Zola
har på en gång logik och fantasi, det är
en praktisk diktarnatur, och för dessa
handlingens, fantasiens och förståndets män har
Zola stark sympati. Han gisslar till följd
däraf drömmaren, hvar han träffar honom.
Märk t. ex. ännu i la Debàcle den
spefullt ironiska skildringen af Napoleon III.
Hans tomma blick, som obestämdt irrar
bort i rymden, visar oss genast frånvaron
af ett bestämdt mål; han vågar ej tro på
sig själf, ej ta något på sitt eget ansvar,
det är därför allt för honom blir formlöst
i lifvet, han kan hvarken förutse krigets
motgång eller, när olyckan kommer, ha
kraft att möta den, och handfallen och
förlägen som en påklädd docka framvisas
han strax före eller efter drabbningarna,
medan alla hånle i mjugg.
Zola skildrar den kraftlöse äfven i La
Joie de vivre, där romanens hjälte är
besatt af en fix idé, fruktan för döden. Han
har många beröringspunkter med hjälten i
Flauberts l’Education sentimentale, han
som ej kunde förakta. Mot dessa
mollusk-artade individer ställer Zola upp andra,
som beteckna hans förkärlek för den
egoistiska individualismen. Zola har en
vördnad för kraften, äfven när den begagnar
sig af list, blott den är logisk och stark,
en hemlig sympati för den samvetslöse
äfventyraren, som förstår konsten att
bedraga människorna. En fläkt af kall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
