Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
atlantis.
åt denna lynnesriktning, då han (III. ii6)
säger, att det tyckes »som om de
yttersta landsändarne, hvilka omsluta och
innefatta alla andra länder, skulle äga allt
hvad vi anse vara rikast och
sällsyntast.» Hela arten af den tankegång,
som lät Platon anse såsom en skenvärld
allt det, som vi se och känna omkring
oss, i motsats till idéernas värld såsom
den enda riktiga, var äfven ägnad att
låta honom genom ett omedvetet
analogislut underskatta och ringakta särskildt
den del af den ändliga världen, som låg
inom ramen för hans erfarenhet. Det är
denna tankegång som på ett så slående
sätt klädt sig i ord uti det nyss
återgifna uttrycket, att människorna mellan
Fasis och Herakles’ stoder bo omkring
sitt haf såsom myror och grodor kring
ett kärr.
I bjärt motsats härtill ser han för sitt
inre öga de andra och lyckligare släkten,
med hvilka han befolkar de nya och
större världar, som den vidgade jorden
måste inrymma. För honom är det alltså
den enklaste sak i världen att tänka sig
den stora och rika ön Atlantis såsom en
förgård till dessa okända världar, och
liksom förhållandet mellan sinnevärlden
och idévärlden är ett förhållande
afbruten harmoni, så är sambandet mellan
de olika världar, som måste inrymmas
på ytan af jordens klot, slitet allt sedan
den fasans natt, då den sagorika ön
försjönk i hafvets djup. Men i länge sedan
svunna, lyckligare tidsåldrar, i den
guldålder, som människors barn älska att
drömma om vid tidernas morgon, kunde
folken från denna förgård, större än Asien
och Libyen till hopa, färdas från ö till
ö och från land till land i ett oöfverskådligt
fjärran. »Ty allt, som ligger häråt inom
den nämda mynningen (Herakles’ stoder),
tyckes endast vara en hamn, försedd med
ett trångt inlopp, men det andra borde
väl i själfva verket kunna kallas ett haf
och det omgifvande landet med fullaste
skäl ett verkligt fastland.»
^ &
Så ordnade sig från ön Atlantis
perspektivet ut öfver rymder, som syntes
vara utan gräns. Men ännu återstod en
svårighet att undanrödja och en punkt
att förklara. Detta Atlantis med sina
stora riken och sina mäktiga folk, som
en gång i urdagarne fört sina segrande
vapen ända till Egypten och till Hellas
själft, huru hade det då så plötsligt och
på en enda natt kunnat plånas ut från
jordens yta?
Äfven på denna fråga visste Platon
ett svar. Var Atlantis försvunnet, så
hade det dock icke sjunkit i djupet utan
att lämna varaktiga spår efter sig. Visste
ej ännu hemlighetsfulla, dunkla sägner
att förtälja om de Lycksaliges öar långt,
långt borta i fjärran väster, hvilka höjde
sig öfver det Atlantiska hafvets yta
såsom de sista spillrorna af ett sjunket
fastland? Hade ej feniciske sjöfarande,
ängsliga att stänga andra folks köpmän ute
från delaktighet i världshandelns vinst,
ledt främmande sjömän vilse på ett okändt
haf och lämnat deras skepp att ömkligen
förgås på dess bankar och grund? Om
Sataspes, den förut nämde persern, hvars
minne Herodotos bevarat åt eftervärlden,
förtäljes det ju, att han lät afskräcka
sig från Afrikas kringsegling och i trots
af det hotande dödsstraffet vände om på
halfva vägen, då hans skepp midt i
hafvet stannade och ej kunde komma fram
längre. Sargassohavet, som från
grannskapet af de Kanariska och Azoriska öarna
utbredde sina oöfverskådliga ängar af
sjötång ända till Bermudasöarnes och
Västindiens närhet, troddes ju ända in i våra
dagar under sitt grönskande hölje gömma
bankar och skär, som mycket väl kunde
bilda de sista resterna af en sjunken
värld, i fall Platon, som ej osannolikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
