Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
horisonter.
147
upp, något som alla syntes finna
naturligt.
Men nu hade professorn dock något
att säga.
Han harklade sig litet och såg ned
på bordsduken.
Hm — i långsam, eftertänksam ton:
Käre vänner och medkristna — detta är
ett mycket kärt, ett mycket lyckligt
tillfälle, då vi få hälsa vår broder — herr
f. d. kollegan i filosofi vid —
Norrköpings — läroverk — professor Erik Hjelm
— välkommen — samt hans kära hu—stru.
Alla veta vi — hm — det är oss alla
bekant, att detta Gustavi
prästseminarium och skolläroverk varit ämnadt till
Herrens ära — till att uppfostra och i
kunskapen om Herren förkofra de unga
vänner, — hvilka känt sig kallade a—att
predika ordet bland våra landsmän i
detta nya — och stora fädernesland —
eller det land, — där vi nu äro, — ville
jag säga. Därför har det hufvudsakligen
varit med bibelns — om jag må så säga
— filosofi, med den största —- och
viktigaste — af alla filosofier — och källan
till all sann kunskap, som läroverket
sysselsatt sig. Men vi veta — att äfven
världslig kunskap är en god sak — och
en nyttig sak — och en tillåten sak, när
den sker med gudsfruktan, och när den
inhämtas inom de gränser, som Herren
satt för vårt förstånd. Ty förståndet är
en skön gåfva, när det brukas till
Herrens ära och icke förlitar sig på sitt eget
förmörkade väsen, därutur ingen sann
vishet står att hämta.
— — — Men nu ville jag säga våra
kära unga vänner, att detta är ett
kristligt samhälle, och att flärd och fåfänga
här icke funnit någon plats — — Om
det är någon af oss, som har mer än
han behöfver af detta jordiska goda, så
ger han det så gärna till kyrkan och
missionen — guld och glitter hafva vi
intet bruk för, — men i Herrens vingård
vilja vi alltid tjäna. Våra unga vänner
skola nog snart blifva oss följaktiga på
trons väg och med fröjd låta det lilla —
det lilla — som kanske ännu låder vid
af världslig fåfänglighet — far . . .
— Broder Gustafsson! — det kom så
hastigt, att professorn fick svälja sista
stafvelsen. En liten herre med rödt
ansikte, hvilken oroligt rört sig på stolen
och nu rakt inte kunde hålla ut längre,
lade sin hand på Gustafssons öfver
bordet och sade, när han nu såg sig ha
ordet, i sjungande, släpig ton:"
— Förlåt broder, att jag afbryter
dig, men jag ville bara berätta en sak,
som kunde uppbygga de närvarande.
Jag hade en knapp af guld, som skänkte
mig mycken världslig förnöjelse, men så
tänkte jag: Johansson, den skall du
offra för Herrens sak. Och så sålde jag
den i staden en dag och gaf
penningarna till yttre missionen, och jag har
alltsedan varit så löckelig. —
Hallelu-jah!
Det väckte intet uppseende bland de
närvarande, och Gustafsson tillade blott:
Det är så, ja — —, då fru Hjelm
brådskande och skyggt höjde sin röst,
trots mannens förtviflade ryckningar och
trampningar under bordet. Hon hade
med stigande harm känt allas blickar
krypa upp och ned för hennes person
och i synnerhet stanna vid halskedjan.
Hon skalf litet på handen, när hon
vädjade till bordets silverprydnader:
— Jag visste inte, att det var bara
guld, jag trodde, att bibeln också
menade silfver . . .
— Ähnej — fru Gustafsson var genast
vuxen omständigheterna — vi behöfva
visst inte vara några trälar under
bokstafven, — kom ihåg hvad Jesus sade
om kvinnan med den kosteliga
smörjeisen — rika gåfvor behöfva inte alltid
vara syndiga — det här ä alltsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
