- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjärde årgången. 1895 /
412

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40 6

hilma angered strandberg.

så länge ho lefde, ensamma människan,
som ho ä — och ha de’ så godt ho
ville — för vask ä de godt om å få —
och ko’a ger go’e inkomster, — och ä
det så ho får barn, så kan di komma å
hjälpa te hvar som hälst i husena — å
det frågar jag ’na — hvar kunne ho fatt
de’ i de’ gamla lanne? Där hadde ho
varit rent olöckli. — Så ho ska ha go’
tröst, misses.

Nu följde en och annan välment
anmärkning om, att den här misses va’
herrskap, riktigt herrskap, så det kunde
inte vara så godt — men det blef nog
till en vana.

En af fruarna, som tillhörde
skol-staten, följde Matilda hem längs de smala
brädgångarna. Hon var mycker vänlig
och försökte synbarligen att hitta på
något, som kunde vara roligt för den
stackars nykomna frun att höra.

— Fru Gustafsson ä ett bättre
fruntimmer, vet misses — ja då — men hon
vill aldrig det ska låtsas om, ja hon har
haft sitt, må misses Hjelm tro.

Matildas läppar bara darrade, och
hon gick och bet i dem hela tiden.

Hon kom ensam upp på rummet utan
att höras af herrarne, som pratade i
matsalen, och satte sig vid fönstret. Präriens
vida, hvitfläckiga yta sträckte sig tyst
och öde i den starka månglansen -1— här

och där sken ett gult, blekt ljus från
enstaka gårdar, och det ljöd hundskall.
Från byn fortsattes brädgångarna, som
slingrade sig öfver slätten, och figurer
med yllehalsdukar uppdragna öfver
öronen gingo säfligt i riktning mot den
tunga, massiva massan, som reste sig
mörk därute — Gustavi prästseminarium.

Hjelm kom in och tog hennes
bedröfvade ansikte mellan sina händer —
han såg på henne med friska ögon.

— Nu ska jag hålla en liten
predikan för dig. Ser du: nu är vi här —
det här är vår plats och vårt bröd, ser
du, och det är särdeles svårt att få något
annat, så mycket har jag sett. — Du
gifte dig med mig, fast jag var fattig
som en skåpråtta — ja ja — jag menar,
att nu ska vi vara förståndiga . . .

Han släppte henne, sträckte upp
armarna och gjorde ett par duktiga
gymnastikrörelser.

— Asch! unga människor — du ska se,
det här folket ska lära dig och hjälpa
dig mycket, när vi sätter hushåll, — det
är en ny värld, och så får vi se, hvad
vi kan få ut af den — sa’ jag, ja!
Skratta nu lite. . . ! Mattis, vi har ju
hvarandra!

— Ja — och med den enda trösten
började också Matilda Hjelm sitt lif i nyà
världen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 1 17:43:58 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1895/0450.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free