Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 22
dagboken.
Sekundteatrarne hafva ock hunnit till ett
för teaterkassan lyckosamt lugnt och enahanda
i repertoaren. Södra teaterns framgångar äro
sedan flere år Gustaf Bergströms, dess senaste
succés »Neckens dotter» är jämväl hans. Hur
kan det komma sig, att så många tyska och
franska komedi-författare skrifva pjeser, i hvilka
en hufvudroll så alldeles direkt lämpar sig
för denne skådespelares utmärkta, men ej
särdeles mångsidiga talang? kunde man vara
frestad att fråga. Men svaret på den frågan
är, att goda spelbara roller, i synnerhet i
lustspelet, kunna spelas bra på så många olika
vis, och en god komiker har ofta en
afunds-värd, för honom själf lyckosam förmåga att
lämpa rollerna efter sitt eget temperament
och därigenom gifva dem sanning och natur,
förenande sin egen »vis comica» med rollens
och situationernas lustigheter. Den, som sett
J. Bruns och Holmqvists Bræsig, K. Almlöfs
och Bruns Daniel Heire, O. Poulsens och
Pelle Janzons Spole, förstår hvad jag menar.
F’ör många komiska skådespelare i världen
erbjuder Henselmann d. ä. i »Neckens
dotter» en tacksam uppgift, jag kan tänka mig
den rollen gifven på många sätt, men som
nu vår Gustaf Bergström spelar den, blir
figuren lika mänskligt (om ock litet stockholmskt)
sann som obetingadt rolig. Nu som nästan
alltid presterar denna seen ett förträffligt
samspel, rollfördelningen är dikterad af
artisternas talang och af intet annat, bristfällig
memorering och otillräcklig inöfning förekomma
ej annat än som rena olyckshändelser, hvilka
äfven såsom sådana äro sällsynta.
Vasateatern har utbytt »Nanon» mot
»Vasariddare», herr Harald Molanders vådevill,
med handling hämtad från Meilhacs »Décoré».
Herr Molander har ännu en gång bevisat,
hvilken stor talang han är som bearbetare,
hvad förut var väl bekant genom »Adam
och Eva», »Stackars Jonathan» och
»Kum-lander». Om ock själfva uppslaget till
handlingen verkar främmande, så är dock
utvecklingen, personernas karakterer och
handlingens lokalitet så äkta svensk, stockholmsk
och storvikisk (!), att arbetet har rätt till samma
uppmärksamhet och erkännande som ett
original. Till skada för styckets succés lände
en viss osäkerhet på premièren, allt gick
visserligen lyckligt, ingen kom af sig, och de
ytterst svåra ensemblerna gingo ihop, men
med några repetitioner till hade denna
ovärderliga säkerhet vunnits, som nästan är seger-
visshet och nästan alltid leder till seger. Detta
märktes klarligen, då man såg om stycket,
sedan det gifvits några gånger; fru Norrie
hade då vuxit sig in i rollen med alla dess
svårigheter och gaf fru Cederman hela sin
rika fond af kvick, espritfull natur; herr
Svensson mäktade bättre sin för en så pass
opröf-vad skådespelare mycket fordrande roll, körer
och ensembler gingo med all den fart, som de
måste få, sedan fullkomlig säkerhet vunnits,
då de voro inöfvade af författarens allmänt
erkända och oförnekliga talang på detta
område. Kupletterna äro mycket roliga men
ej Berns-salong-mustigt lustiga, utan hafva
med all rätt hämtat sin karakter från franska
vådeviller och de Heiberg-Hostrupska
»Lystspil med Sang». Herr Warbergs gemytliga,
älskvärda uppträdande lämpar sig förträffligt
för den äkta mannens roll, och fru Berg är
så pikant som trots någon varietist och
mycket vackrare än de flesta m:mes Bianca o. s. v.
Styckets framgång hos publiken lär hafva gått
i stigande och var ingalunda slut, när
föreställningarna afbrötos på grund af herr A.
Ranfts, fru Håkanssons, herr Svennbergs och
»Lille Eyolfs» gästspel.
Och de välkomnades vid premieren som
kärkomna gäster. Stockholmspubliken
skyndade att betyga sin tacksamhet mot
främlingarne från rikets andra stad, för det de
sparade oss nesan och förlusten att vara den
enda hufvudstad i Europa, där icke Ibsen
spelas. Stycket gjorde från scenen knappast
någon genomgripande verkan; nu som alltid
konstaterade man Ibsens storartade kännedom
om scenens fordringar, nu som alltid klarnade
i rampljuset mycket, som varit dunkelt vid
läsningen, men mycket stod kvar som
obestämdt, och de båda sista akterna nå ej i
dramatisk spänning och scenisk verkan den
första. Denna akt fick jämväl det lyckligaste
utförandet. Fru Håkansson höjde här sin
framställning till stor och äkta konst. Det
låg intensitet och raffinemang i hennes sätt
att tolka den glödande passionen, som dock
ej är af art att låta hennes bristande uttryck
för den sanna, varma känslan framträda. Detta
skedde däremot i sista akten. I första akten
hade ej heller Astas uppgift vuxit fru Eliason
öfver hufvudet, hvilket den nog senare gör,
och i brist på den starka öfverlägsenhet, som
rollen fordrar, föll fru Eliason in i ett
deklamerande teaterpatos, som hon måste
aflägga, för att hennes intelligenta uppfattning
och behagliga väsen skall göra sig gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
