Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ett monarkistiskt lynne.
Statshvälfningen 1809 åsågs med största lugn, och ej
långt efteråt valdes utan betänkligheter
en utländsk revolutionsgeneral till konung.
Under Sturarnes riksföreståndareskap hade
vi republik, och efter det nattliga skottet
vid Fredrikshald bultade åter republiken
på rikets port. Den hängifvenhet, som
många svenska konungar förmått väcka,
har påtagligen mer framkallats af deras
personliga egenskaper än af kronans
glans, och en andligt och kroppsligt
underlägsen furste skulle än i dag möta
samma ovilja som fordom Kristoffer af
Bayern. Både i Danmark och Norge
skymtas ofta bortom dagens fejder en
naivare tillgifvenhet för regenthuset såsom
sådant än hos oss. Vid den senaste
silfverbröllopsfesten i Köpenhamn
flammade på mången småborgares
transparang ett: »Gud välsigne vårt älskade
kronprinspar!» Något dylikt skulle alldeles
icke ligga för stockholmarne. En
framstående norsk målare skildrade i våras i
ett Stockholmsbref en droskkusk, som
ideligen talade om kungahusets
medlemmar med titeln deras kungliga högheter
o. s. v. Droskkusken var utan tvifvel
en förklädd kammarjunkare, ty utom vid
tilltal användas dylika titlar endast inom
hofkretsar och ej heller ständigt där,
alldenstund den svenska hofetiketten är
synnerligen otvungen och fri. Den, som
söker en strängare, får uppvakta i
Amalienborg. Dessa smådrag anföras endast
för att påpeka, hur genomgående
grannfolken missförstå svenskt lynne och hur
föga de känna det.
Med större fog kunna de kalla
svenskarne ett ämbetsmannafolk, ty
ämbetsmännen lyfte redan tidigt hufvudet högt
och samlade makten på sitt bord. Till
och med inom rent andliga uppgifter
såsom inom forskning, vitterhet och konst
medför en ämbetstitel än i dag en viss
oantastlig auktoritet, som vore snillet ett
gifbart privilegium. Hvad är då en
ämbetsman? I vanliga fall en person som
behöfver en anställning för att kunna
lefva och följakligen ingenting
märkvärdigt. Emellertid kan den själfdiciplin och
måttfullhet, hvartill han blir nödgad,
omöjligt frånkännas civilisatorisk betydelse.
Till och med i östligare riken, där han
förvandlas till en blodsugare och ej ledes
af skandinavens ansvarskänsla och i
regeln omutbara hederlighet, fyller han en
kulturel uppgift, som samtiden merendels
underkänner. Det svenska
ämbetsmannaväldet har utan tvifvel varit både den
naturligaste och för nationen gagneligaste
bryggan från det förflutna till det
kommande. Vill du emellertid beskåda
riktigt urmodiga och glorvyrdiga ämbetsmän
i peruk och talar, sök dem då ej längre
i det moderna Sverige utan i de stora
kulturlanden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
