Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hekale. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEKALE.
65
igen på hemvägen. Så stötte han upp
dörren och gick ut i ljuset.
När han vände sig om vid vägen,
satt den gamla åter på sin stol och
spann och såg efter honom.
Men Teseus kom fram till slätten
vid Maraton och gick rätt ut, där den
var högre, så att tjuren skulle kunna se
honom långt ifrån och lockas dit.
Den gjorde så och kom, oerhörd och
svart, misstroget skelande, vild och
stampande i marken. Teseus löste sin klubba
och redde ut repet, medan vidundret i
lofvar nalkades honom. »Det blir mig
en lek och en öfning till striden mot
Minotaurus», tänkte han, grep klubban
och lät mantelfliken fladdra ut, — det
var purpurränder i den. Då sänkte
djuret hornen och kom.
Teseus vek undan som i dans, när
fienden var inpå honom, slog klubban i
hans hufvud, men ej nog hårdt, igen kom
den, ursinnig och fnysande blod, igen
vek Teseus undan i dans och gaf den
ett slag. Sedan det upprepats några
gånger, låg vidundret döfvadt.
Då band honom Teseus som han
sagt, och därefter satte han händerna för
munnen och ropade högt.
Ur skogen kom det omsider folk fram,
som smugit sig utefter slätten, de tvekade
och spejade, om det var rop på hjälp
som lät så muntert, sågo så den fallne
tjuren och närmade sig, tvekande ännu.
Men Teseus visade dem, att den var
bunden, och grep tag i dess hufvud, som
åter börjat röra sig och vackla, och fick
deras hjälp att föra den med sig.
Vidundret visste sig kufvadt, skelade mot
jorden och kämpade blott trögt och
maktlöst emot.
Som solen nu lyste ut öfver slätten
med låga, gula strålar, kunde man långt
ifrån se Teseus’ smärta och höga gestalt,
hur den brottades med clet fruktade
djuret, förstorade båda två i skenet och med
Ord och bild, j:te årg.
färg af gyllene och mörk brons, och man
förstod af hans rörelsers spel, att det var
en segrare som stod där.
»Det är väl solguden själf», sade man,
»det är Helios själf, som stigit ned för
att hjälpa oss!»
Och budet spred sig, och man kom
springande fjärran ifrån och stannade
skyggt och spejade med handen till skärm
mot aftonljuset. Och när de sågo, att
det var en yngling och icke en gud, kommo
de tätt inpå honom. Så drog Teseus
in i den närmaste byn att hvila, innan
han förde sitt byte till Atén.
Hela den följande dagen dröjde han
där under fest och sång och dans, och
morgonen därpå drog han hemåt med
en hel skara i sitt följe.
Fem ynglingar jämte han själf ledde
hans byte, och flickor och gossar hade
bundit en krans af löf åt hans hufvud,
och om tjurens horn hade de virat
offerslingor. De följde också med och
vandrade i takt, och när de hunnit före,
stannade de och väntade under dans, tills
tåget hunnit upp dem, och slöto sig
samman om den mörka massan, som hvita
vågor om en klippa, och sjöngo, och
Teseus själf sjöng.
Om ting som varit och faror som
kufvats sjöng han och om kommande
ting, som väntade på ljudet af hans steg
Stundom tänkte han på Hekäle och
log mot tanken på att se henne igen och
mot hennes förundran öfver hans bragd.
När han kom nära hennes koja och
såg att dörren var stängd, ropade han
åt de tvänne vackraste flickorna:
»Spring dit upp ni båda och knacka,
och när dörren öppnas midt i solen, så
buga er och säg, att nu är Teseus här,
hennes käre vän. Hekäle heter hon.»
De sprungo dit upp och ställde sig
på hvar sin sida om dörren, böjde sina
fina hufvud mot hvarandra, sträckte
armarna upp i båge och knackade.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
