Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET BEFÄSTA HUSET.
I23
— Vi skola väl gå dit upp och taga
dem i skägget?
Svaret behagade konungen på det
högsta och med ett språng stod han på
marken.
— Vi binda kamparna här vid
buskarna, sade han upprymdt och med
stark färg på kinderna. Sedan gå vi
upp och sticka ihjäl hvarenda en så det
hvisslar.
De lämnade de flämtande hästarna
och klättrade framåtlutade uppför kullen
bland buskarna. Ofvan muren
nedblickade några kosackhufvud med hängande
hår och gula och grinande som
halshuggna missdådares.
— Se! hviskade konungen och
klappade i händerna. Där försöka de draga
igen den trasiga porten, de
fuchssvan-zarna!
Hans nyss så intetsägande blick blef
ömsom fladdrande och ömsom vidöppen
och glimmande. Han drog huggvärjan
och höjde den med båda händerna
öfver sitt hufvud. Likt en ynglingarnas
gud stormade han in genom den halföppna
porten. Fänriken, som högg och stack
vid hans sida, var ofta nära att bakifrån
träffas af hans vapen, och ett
muskötskott svärtade konungens högra tinning.
Fyra män nedhöggos i porten, och den
femte i skaran flydde med en eldskyffel
inåt gården, förföljd af konungen.
Där strök, konungen på snön blodet
från värjan samt lade två dukater i
kosackens eldskyffel och utbrast i stigande
munterhet: Det är ingen plaisir att slåss
med dessa stackare, som aldrig hugga
igen utan bara löpa. Kom tillbaka när
du köpt dig en ordentlig plit!
Kosacken, som ingenting förstod,
stirrade på guldmynten och smög sig
utefter muren till porten och flydde. Allt
längre och längre bort på slätten kallade
han sina kringströfvande kamrater med
ett hemskt och klagande: Ohahå! Ohahå!
Konungen smågnolade för sig själf
söm för att retas med en osynlig fiende:
Lilla kosackman, lilla kosackman, samla
du dina skälmar!
Murarna kring gården voro mögliga
och svarta. Ur marken hördes en
ändlöst utdragen mollton likt från en
eolsharpa, och forskande stötte konungen
upp dörren till boningshuset. Det
utgjordes af ett enda stort och halfskumt
rum, och framför eldstaden låg en hög
af blodfläckade kläder, som likplundrare
tagit från fallna svenskar. Dörren
kastades åter i lås af korsdraget, och
konungen gick till stallbyggnaden vid sidan.
Där fanns ingen dörr, och ljudet hördes
nu allt tydligare. Inne i mörkret låg en
ihjälhungrad hvit häst, bunden vid en
järnögla i väggen.
En lyft huggvärja skulle icke ha
häj-dat konungen, men det ovissa
skumrasket kom inbillningsmänniskan att
mörkrädd stanna på tröskeln. Dock lät han
ingenting märka utan vinkade fänriken.
De stego ned utför en brant trappa till
en källare. Där var en brunn, och vid
kranbommen till det sjungande vindspelet,
som upphämtade vattnet, körde en döf
kosack med piska och tömmar och utan
aning om faran en mänsklig skepnad i
svensk officersuniform.
Då de löste repen och i hans ställe
bundo kosacken, igenkände de
holsteinaren Feuerhausen, hvilken hade tjänst
som major vid ett värfvadt
dragonregemente, men hvilken bortsnappats af
kosackerna och spänts som ett ök föi"
deras vattenhiss.
Han knäföll och stammade på bruten
svenska:
Majestät! Jak ej tro mine ökon . . .
Min reconnaissance . . .
Konungen föll honom muntert i talet
och vände sig till fänriken:
— För upp de båda hästarna i
stallet! Tre män kunna icke med behag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
