Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
VERNER VON HEIDENSTAM.
rida på två hästar och därför stanna vi
här till dess några kosacker komma
förbi, från hvilka vi kunna taga en ny
häst. Själf står herren vakt vid porten.
Därefter gick konungen tillbaka till
boningshuset och drog igen dörren efter
sig. De uthungrade hästarna, som
begärligt gnagde barken af buskarna, blefvo
under tiden ledda upp i stallet, och
fänriken begynte postera.
Långsamt skredo timmarna. När det
började lida mot skymningen, ökade
stormen i förbittring, och snön yrde i
solnedgången öfver de tröstlösa
snöslätterna. Likgula kosackansikten lyfte sig
späjande öfver buskarna, och långt i
blåsten ljödo de kringströfvande
plund-rarnas: Ohahå! Ohahå! Ohahå!
Då steg Feuerhausen ut ur stallet, där
han suttit mellan hästarna för att icke
få frost i såren efter de rep, hvarmed
han varit bunden. Han gick fram till
boningshusets stängda dörr.
— Majestät! stammade han.
Kosackerna samlas fler och fler, och mörkret
snart komma. Jak och fänrik båda sitta
på en häst. Dröja vi här, vill den natt
varda stormechtigste majestäts sista, det
Gud durch ihre geheimbten Rathschluss
förbjute.
Konungen svarade innanför:
– Det måste bli som vi sagt. Tre
män rida icke bekvämligt på två hästar.
Holsteinaren skakade på hufvudet
och gick ned till fänriken.
— Sådan är majestät, Ihr verdamte
svenske ! Jak från stallet hört honom gå
och gå hin unt her. Sjukdomb och
samvetskval vara komna. Som en pater
fa-miliæ står den moskovitske zar blant
sine untersåter. En sockerbakargesäll
uppsätter han till sin vän och en ring
tjänstepiga uppå sin glorwyrdiga
kejserliga tron. Detestabla äro hans geberder,
når han pokulert, och han manierar
frun-timbret å la francois; men lians första
och sista parol alltid lyda: Auf Russlands
Wohl! —. Könich Carolus lämna sina
länder som rykande askehögar och icke
besitta en enda vän, inte ens blant sina
närmbste. Könich Carolus mer ensam
än den armste trosskusk. Har ej ens
en kamrats knä att gråta uti. Blant
durchläuter unt mäitresser unt perucher
kommer han som ett Gespenst ur ett
tu-sentåricht mauzoleum — unt Gespenster
gehen am meisten ohne Compagnie. Är
han homme d’etat? Äh, gif kvarter!
Intet sinne för det allmänna! Är han
fältherre? Ade! Intet sinne för
massorna. Endast slå broar, ställa
skanz-korgar, klappa i händerna åt ett eröfradt
standar och två pukor. Icke sinne för
ståt och armé, nur fiir Menschen!
— Kan också vara ett sinne!
svarade fänriken.
Han gick häftigt af och an, och
fingrarna voro redan så stela af köld, att
han knappast kunde hålla den dragna
pampen.
Holsteinaren makade den trasiga
rockkragen om kinderna och fortfor med dof
stämma och ifriga åtbörder:
— Könich Carolus skratta förtjoust,
när bron brista och människor och djur
ömkeligt drunkna. Intet hjärta i barmen.
Zum Henker met ten! Könich Carolus
ett litet sådant svenskt demi-genie, som
vandra ut i världen och trumslaga och
paradera och göra fiasco och parterren
hvissla! Uhi!
— Och just därför gå de svenske i
döden för honom, svarade fänriken, just
därför.
— Ej förtörnad, mein Liebster.
Skrattade så tänderna lysa, när vi först
räkates.
— Jag hör gärna herr majoren tala,
men jag fryser. Vill ej majoren gå upp
och lyssna vid konungens dörr?
Holsteinaren gick upp till dörren och
lyssnade. När han kom tillbaka, sade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
