- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
152

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152

VERNER VON HEIDENSTAM.

är den enda folkliga. Ropet på
folklighet är icke heller något annat än ett trögt
och materialistiskt tidehvarfs längtan efter
tokrolig förströelseläsning och gemytliga
bilder, och det är ingen vanära för Brahms
att icke spelas på skolorgel. Den vackra
drömmen om en konst för alla —
århundradets kanske orimligaste utopi —har väl
hvarje människa drömt men ingen
förverkligat. Men är det omöjligt att skapa en
konst, som lika djupt tilltalar generaler
och gatsopare, bärare, banvakter och
professorer, gubbar och småbarn, kvicka
och dumma, lifliga och tröga, hvarför
då fordra, att strecket skall dragas just
tätt nedanför dig själf? Forskningen
tillhör de lärde, affärsmarknaden tillhör
köpmännen, konsten tillhör
inbillningsmänniskorna. Få de icke tillräkna sig någon
äganderätt i världen?

Inbillningen bygger följdriktigt efter
samma lagar som verkligheten, fast
snabbare och våldsammare, och vidgas på så
sätt till den fjärrsyn, som hvarken
begränsas af tid eller rum. Räck henne
ett ämne, och det skall i hennes sköte
växa och utformas på samma sätt som
i den yttre verklighetens. Onatur finns
lika litet inom inbillningen som utom
henne. Först med det rent konstruktiva
begynner onaturen eller, riktigare taladt,
förfalskningen. Hur skulle inbillningen
utan skada kunna inprässas i former, som
icke ens den trögare yttre verkligheten
gitter bära? Poeten Ignotus tröttnade
aldrig att begyckla det föråldrade och
oegentliga sönderdelandet af versen i
vissa lika strofer och ett visst antal
versfötter. I stället satte han sina verser i
ära hos den långt högre utvecklade
musiken, hvilken smidigt och böjligt
smyger sig kring innehållet. Hvad skulle
du kalla en opera, som från overtyren
till finalen gick i tre fjärdedels takt och
lät tenoren valsa genom kärleksarian,
valsa i begrafningsarian och valsa och

valsa ända till dess han omsider
utandades sin sista valsande suck? Emellertid
har vanan lärt dig att icke draga på
munnen — om också ej att låta bli att
gäspa — när du sida efter sida ser en
versens hjälte vandra på jamber,’dansa
på jamber, sitta på jamber, somna och
begrafvas på jamber och omsider
ändtligen på jamber falla till mull. Rimmet,
detta musikaliska sirat, som hvar rad
brukar släpa efter sig, liksom skallerormen
sin skramla, begagnade han endast här
och hvar som en tillfällig, af innehållet
påfordrad förhöjning och tillspetsning.
All slags bravur och konstskicklig
komposition voro honom förhatliga, och han
saknade allt intresse för kritiker och
litterära kannstöperier. Till och med
litteraturhistorien syntes honom endast
en vilseledande, skolastisk yttre
granskning af inbillningens häfder. Icke heller
kunde han skrifva om det, som omgaf
honom. Allting behöfdes först omstöpas
till inbillning och hågkomster, och skulle
han uppteckna en reseskildring kunde
han det först fem eller sex år efter själfva
resan. Inbillningen glödgas aldrig så
våldsamt af det, hvilket du äger, som af
det, hvilket du umbär. Därför bli
svårmodets söner så ofta gycklare eller
Backussängare. Därför skall du aldrig
så kunna besjunga det sköna som i en
eländig koja. Gif dig Krösos’ palats, och
dina sånger om det sköna tystna. Du
skall i stället sjunga om kojorna. Poeten
Ignotus älskade det sköna på samma
sätt som han såg det älskadt och
efter-sträfvadt af all världen omkring honom.
När hans inbillning smyckade sig med
sitt drottningdiadem, tänkte han
småskrattande på de australiska kragfåglarna,,
hvilka under kärlekens sångarkamp
uppföra små löfsalar, prydda med
musselskal och bjärta fjädrar, eller han tänkte
på vattenödlorna i dammen, hvilkas
kammar uppflammade i rosenrödt. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free