Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m. prozor.
silence. Dessförinnan hade vi i den första
af dessa noveller sett, hurusom sjömannen
Kermoysan (Sourbelles är arméofificer) nått
en liknande grad af moralisk skönhet,
därigenom att han, trots otaliga världsliga
motgångar och kval, bevarat den dystra
hemligheten af sin förbindelse med madame
Herdevin.
Denna bok, »Le silence», är en
märkvärdig bok, om man betänker, att den är
ett alster af inbillningskraften och
tankeverksamheten hos en man, som kort tid
förut sagt: »En individuel moral är ett
nonsens» (Les idèes morales du temps
present). Ty hvad äro väl de principer,
som Kermoysan och Sourbelles omfattat,
om ej en individualismens moral? Och
hurudana dessa principer än i sig själfva må
vara, är ej den intransigenta
ståndaktighet, med hvilken dessa båda män lyda
deras bud, en verklig dygd? Sådana frågor
tränga sig på de sinnen, som upptagas af
reflexioner och aforismer som de följande
(boken är full af sådana): »Hvad betyda
fakta? Endast känslorna hafva någon
betydelse.» — »Hvem kan för hjärtesaker
uppdraga en bestämd gräns mellan godt och
ondt; hvem kan afgöra, när ett fel blifvit
sonadt genom lidande eller förvandladt till
själfva sin halt?» — »Hvilka skatter af
ömhet, af godhet och af mod gå icke ofta
förlorade på det, som vi kalla det onda?»
Och för att ännu tydligare framhålla, hvart
han syftar, säger sig den berättare, i
hvilkens mun Rod lagt sin skildring,
genomilas af »hat mot våra lagar och våra
sedvänjor, som erkänna högre plikter än
kärleken». Förgäfves tillägger han: »Senare
tänker man annorlunda, på den tiden kände
jag det så.» Vi svara honom med hans
egna ord: »Hvad bry vi oss om edra
tankar, endast edra känslor röra oss och
meddela sig åt oss. Blott af dern blir ni
in-spierad, endast de gifva stoff åt er konst
och ställa oss i förbindelse med er. De
försköna era upproriska individer och göra
oss antipatiska mot dem, som vilja kufva
dessa eller stöta dem tillbaka eller tvinga
dem till lögn och uppror mot alla de
allmänna föreskrifternas poliskonstaplar, mot
domare, som utlämna oskyldiga offer
sådana som Clotilde Audoin till tortyr, mot
ordningens upprätthållare, hvilkas fanatism
ej ens skonar späda barn utan tillräknar
dem deras fäders missgärningar. Mot alla
dessa kan ni icke uppställa några skäl
— tvärtom gifva era skäl dem rätt —■ men
ännu en gång era känslor, som uppresa
sig till och med mot den öfvergifna
hustrun, så snart hon slutar att forskansa sig
bakom sin smärta och vill forskansa sig
bakom sin rätt. Ty hvad ni först och
sist ingifver oss det är medlidande, icke
för dem, hvilka ha rätt att fordra hjälp
och beskydd af samhället, utan för dem,
som ej hafva denna rätt, medlidande ej
för de svages lidande utan för det värsta
af allt lidande, det som lides af de starke,
som den djupt individuela
kärleksinstinktens förkrossande makt har brutit, för de
starkes lidande, som, om de ock lyckas
besegra denna makt, gjort det med
uppoffrande af sina mänskliga rättigheter, sitt
människovärde. Sä talar i »Les roches
blanches» en annan berättare, amerikanen
Leen, hvilken, såsom tillhörande ett
samhälle af annan art än vårt, möjligen
representerar ett nytt ideal, ej af underkastelse
under en universel, af människor stiftad
lag, men af förståndets passivitet inför
naturens eviga lagar, om hvilka vi allt från
barndomen måste hafva en klar och
lefvande förnimmelse, om vi skola slippa att
längre fram i lifvet öfverraskas af dem
och brytas i ett försök att stå dem emot.
Men ett sådant moraliskt ideal är
sannerligen ett individualistiskt ideal.
Det idealet omfattas af det släkte ni
tillhör, det släkte som gjort uppror mot
all universel organisation, mot katolicismen
både i religion och i politik, mot den
gamla världens lagar, det släkte som gjort
reformationer och revolutioner, som gör
dem än i dag, och som skall göra dem
så länge ännu några spår finnas kvar af
den samhällsordning, som det är dess
uppgift att förstöra. Hvad ni än må säga
och trots ert försvarstal för katolicismen,
så är ni dock en af dessa själar, i hvilka
lefver en barbar, som gör uppror mot all
sammanslagning till en samhällskropp, för
hvilken han känner sig främmande, en
sådan barbar, sorri lefver i Ibsen, som lefde
i Goethe, hvilka båda hafva samma
förnimmelse af naturliga krafter, af egoistiska
krafter, som råka i kollision med den
bestående ordningen. Vända de blicken mot
den antika tidsåldern för att spåra de
instinkter, som förena denna med oss, de
eviga och okränkbara instinkter, som dana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
