Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
ludvig stavenow.
till de löften om glömska och förlåtelse,
som Kristiern gifvit fru Kristina vid
Stockholms kapitulation. Han vistades
i hemlighet på sin fädernegård Räfsnäs
vid Mälaren, då ilbudet nådde honom
om Stockholms blodbad, om faderns,
svågerns och större delens af den
svenska aristokratien blodiga slut, om det
pris, som var satt på hans eget hufvud,
och som jagade honom åter bort,
förklädd och ensam, för att i Dalarne,
Engelbrekts och Sturarnes trofasta stöd,
pröfva en sista möjlighet till motstånd
och, om äfven denna svek, rädda sitt lif.
Den syntes svika. Äfven Dalarnes
krigiska och frihetsälskande bönder voro
trötta på den ojämna striden; de hade
blodigt kvästs i de sista drabbningarna,
och nya kungliga fogdar hade slagit sig
ned därstädes och tagit allmogen i
lydnad. Under en följd af sagolika
äfventyr, kanske utsmyckade af
folktraditionen, men säkert innerst i hufvudsak
tecknande Gustafs verkliga belägenhet,
profvade han förgäfves sin brinnande
vältalighet för att väcka allmogen till resning.
Till sist flydde han norrut med förtviflan
i hjärtat för att söka sig en väg öfver
gränsen till Norge och sedan — hvarthän?
Vi äro vid vändpunkten af Gustafs
lif, då en slump syntes afgöra hans
framtida öde och föra honom i sista stunden
tillbaka till den oerhörda uppgift, som
inleder hans kungagärning i Sveriges
historia. Mer dramatiskt kan knappast
fantasien dikta den kommande
folkhjältens begynnande bana, än verkligheten
gestaltade sig, då den flyende och
förföljda svenska ädlingen på väg att lämna
sitt kufvade fädernesland uppe i
obygderna, som skilja Dalarne och Norges
rike, nåddes af budet, som kallade
honom tillbaka för att i spetsen för en
liten bondeskara i öfversta Sverige eröfra
det äter från den skandinaviska nordens
mäktige konung, erkänd och stödd af
kristenhetens hufvud, både kejsare och
påfve.
Gustaf Eriksson stod då i sin
begynnande mannaålder, i sitt tjugofemte år.
Bakom honom låg redan en
ungdomsbana, som från den lugna och leende
begynnelsen så småningom fördystrats
och blifvit stormig. Helt visst har den
i betydande mån bestämt hans följande
öden. Den har gifvit honom den
andliga utbildning och mognad, som han i
så öfverraskande grad röjer genast från
sitt första uppträdande, och den har anvisat
honom hans plats i spetsen för den sista
förtviflade resningen af Sveriges kufvade
allmoge.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
