Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En klassisk teater. Af Johan Bergman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en klassisk teater.
225
Men så finns det i stället en teater,
hvilkens åskådarebänkar visserligen stå
tomma och hvilkens skådebana ej längre nötes
af kordansens ring, men som icke desto
mindre åtnjuter ett förnämligare rykte
än samtidens fashionablaste
världsstadsscener. Det är Dionysosteatern på
sydsluttningen af Akropolis, den frejdade
skådeplats, där en annan tids atenare lett
med löjets mästare Aristofanes och ryst
vid dåtidens Ibsens, problemställaren
Euripides’ själsskakande tragedier.
Visserligen är den till vår tid bevarade
teaterruinen måhända ett par mansåldrar yngre
än Aristofanes’ epok, men hans
komedier hafva naturligtvis där uppförts
otaliga gånger.
Efter att i långa sekel ha varit gömd
under väldiga ruin- och jordmassor
återfanns Dionysosteatern 1862 af den tyske
arkeologen J. H. Sträck, hvilken började
dess utgräfning och äfven i hufvudsak
afslutade den (åren 1862—1870).
Sedermera hafva nya utgräfningar (1877 och
1886) bragt densamma och dess
omgifningar ännu tydligare i dagen, och en
vandrare, som nu skrider fram den sköna,
af stenekar och pepparträd skuggade
vägen förbi Akropolisklippans sydliga
afsatser, kan ej undgå att frapperas af
den imponerande tafla, som den antika
teaterns stora halfrund med sina
koncentriska stensäten och sin urgamla
orkestra-plats ännu i förgängelsen erbjuder. Ett
atenskt mynt visar bilden af Akropolis
med Atenas tempel samt
Dionysostea-terns sittrader nedanför. Denna bild,
präglad ungefär på Hadrianus’ tid (2:dra
årh. e. Kr.) hade varit lika betecknande
för vyen från ofvannämnda väg, om den
varit gjord ungefär ett halft årtusen förut,
och ännu i dag efter teaterns utgräfning
duger åter det gamla myntet som
illustration till samma utsikt. I sanning,
Egypten undantaget, är det få platser
på jorden, där intrycken af
människoål-Ord och bild, j:tc årg.
drarnas kortvarighet, de historiska
tidernas inskränkta rymd och släktenas
samhörighet tränga sig starkare på
betraktaren.
En blick åt norr ger dessa, nu beskrifna
intryck, ett ögonkast åt söder visar ett
stycke af Attikas slätt, begränsad af det
blå Hymettosfjället, och längst bort bildar
hafvet med de solbelysta öarna Aigina och
Salamis horisontbegränsningen.
Fond-byggnaden, som mot söder begränsade
teatern, är så när som på hälften af sin
nedre våning förstörd. Men detta är för
oss så mycket bättre: utsikten är
därigenom fri mot Hymettos, hafvet och
Aigi-nas stränder. För öfrigt är denna
byggnad från romartiden och intresserar oss
därför i detta sammanhang mindre. Efter
att ha passerat öfver dess ruiner stå vi
på »orkestran», den i formen af en
cirkel lagda platå, där Sofokles’ och
Euripides’ korsånger utförts, där Aiskylos’
svarta hämdgudinnor i »Evmeniderna»
jagat skräck öfver känsliga åskådare och
där Aristofanes’ »Grodor» framkallat
bedöfvande skrattsalvor, hvilkas ekon
åter-skallat från Kimons akropolismur där
bakom.
Enligt de nyaste undersökningarna,
verkställda af prof. W. Dörpfeld,
nutidens efter Schliemann väl mest
betydande arkeolog, har icke blott kören
opererat på orkestran (åtminstone på dess nivå),
utan äfven skådespelarne. Först i
romersk tid blef det brukligt att framför
fondbyggnaden anlägga en upphöjd seen
(orkestran sammankrympte då till en
halfcirkel).
Rundt om orkestran löper ett massivt
skrank af ungefär en meters höjd. På
andra sidan om detta börja nu de i
koncentriska halfrunder ordnade sittraderna
med strålformigt uppgående, afdelande
gångar, genom hvilka åskådarrummet
delas i kilformiga afdelningar.
Förnämsta platsen är raden närmast
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
