Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR ’l’VENN ES LIF.
265
man sig omöjlig — världen är ta mig
fan inte värd att lefva i».
Tillvaron hade förlorat sin glans, de
gingo tysta ned till ingången och satte
sig att invänta Almroth. Drifna af en
sjuklig ensamhetskänsla skulle de helst
velat smyga sig bort och försvinna.
Slutligen kom målaren, elegant och
brådskande, han hade uppehållits af
konstnärer och tafvelköpare.
»Man får lof att pungslå de goda
yankeerna!»
Han föreslog i hast, litet förströdd,
hur de borde bese utställningen.
»Det är förskräckliga tillställningar
de här pöbeldagarna — det tycks vara
Amerikas force», skrattade han.
Sin middag intogo de i Old Vienna,
där kapellet spelade straussiska valser
och vinkorkarna smälde. Solen brände
lodrätt ned, luften stod guldisig af hetta,
damernas rullstolar skötos släpigt in under
pelarportikerna, talen dogo bort,
gondolerna vaggade lata vid
marmortrapporna, kupolerna brunno i solen.
De lågo tillbakalutade och fläktade
sig ifrigt med palmblad. Samtalet nästan
sinade. Almroth var tämligen trött på
ciceronskapet, han fann sällskapet
tyngande, deras uppfattning ointressant. Nils
hade legat länge ifrån, han såg naivt,
omodernt på saker och ting. Herre Gud,
stackars människor, hvilket lif, hvilken
framtid!
Och allt mer krympte makarnas
hjärtan samman af dunkel beklämning. De
kände, att de voro underlägsna, icke
gjorde sig gällande. De kunde icke reda
ut hvarför, i hvad de egentligen voro
det, ty Almroths raffinerade kritik ansågo
de ej vara sista ordet. Nils retades däraf,
fann den ofta ensidig Kanske var det
de gamla kamrater han stött på i dag
och hvilkas säkra, muntra sätt angaf att
de lefde med sina bästa krafter i elden,
som kastat glimtar öfver honom själf.
Han fick en domnande känsla som
inför något, hvilket växt sig stort, starkt
och hunnit långt bortom hans räckvidd.
Ångest följde, ett vildt begär att
springa, löpa, nå fram på något sätt.
Tiden rann undan fort, och han satt
kvar. Satt han icke bra? Jo —- men
hvad var det dock att sitta mot att löpa
— hinna framom — framom —■
Plötsligt höjde Anna sitt glas. Hon
hade sett hans böjda rygg — hans trötta
uttryck — ett vilsekommet barns uttryck,
och hon förstod det på sitt sätt och
kände sorg och trots.
»Ah Putte, skål! vi ä’ så precis lika
goda som herrar målare!»
Almroth smålog tvunget, hennes ton
var onödigt hög och skarp. Strax därpå
bröto de upp och gingo åter ut i
solljuset i det böljande vimlet, fram mot
konstpalatset öfver norra lagunerna.
Stickande hvitt lyste det i
middagsglansen, och bakom dem brusade det stora
sorlet.
»Kanske vi ta de skandinaviska
taflorna nu?» sporde Almroth, och de
nickade, dåsiga af vinet och värmen.
Så trädde de in i den dämpade
stillheten.
Ett par timmar därefter tog Almroth
afsked af dem vid trapporna till
luftbantåget.
»Ja, kan jag vara er till någon tjänst,
Fredman, så är det mig ett nöje», sade
han och tryckte hastigt deras händer i
trängseln. Det var hvarken djupt
me-nadt eller icke menadt, det var en fras,
dikterad af medlidande och ett passande
slutord vid ett afsked som deras.
Bantåget gled ut på järnstolpar öfver
praktfulla esplanader framåt mot den
dånande jättestaden. Bakom dem steg
fukten isande upp ur Jacksons Parks
sumpjord, och de mångfärgade elektriska
strålarna sprutade himmelshögt ur
fontänen. Under dem glimmade först ym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
