Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
hilma angered strandberg.
»Ser du det är just det, som är
frihet, detta att jag kan arbeta om jag vill,
men när som helst kan jag kasta bort
det och börja bättre saker, börja måla
t. ex. — Ne-ej jag har mycket tänkt på
det», ordade han förnuftigt, »jag har
mina planer, jag känner verkligen
målar-lust — och så ska vi väl ta ett tag,
Puttar, — hva?
»Ja men nu ska’ vi också göra
någonting Putte», strålade hon till, »hur det
är så — det där släpet — det är släp »
»Naturligtvis!» medgaf han utan prut.
Du gyllene luft i nya världen, evigt
skänker du hägringar! Men människor
finnas, som i ljuset af dem göra små
storverk.
De kände kärlek för det land, som
väckte dessa krafter i deras själar.
Detaljer och jämförelser funnos ej till för
dem. Luften, solen, den hvita glansen,
väldigheten, den kolossala tanken — allt
var ett stycke af den värld de utvalt åt
sig, och de öfverraskades af att finna
den så skön. De uppskattade förtjänsterna
öfverdrifven liksom modern, hvilken
spårar begynnande fägring i sitt fula,
oansenliga barns ansikte. De
genombäfva-des af frihetsdagens betydelse, de sågo
storhet i detta larm och jubel.
Långsamt vältrade massorna öfver
japanska bron, förbi de öfverfyllda
restaurationerna.
»Ska’ vi ta’ oss ett glas lemonad,
Puttan?»
»Här!?» sade hon andtruten,
förskräckt.
»Kom!» han tog plötsligt hennes arm
och vek af in under tälten utanför
svenska lokalen. De satte sig ned, väntande
på uppassning. Rundt omkring dem var
högljudt prat och blossande ansikten.
Välfödda, ljuslagda män med röda
kinder drucko och svuro på oblandadt
hemlandstungomål — främlingar med en färsk
oförfalskad doft af Norden.
Länge fingo de sitta där och vänta.
Nils var nästan blek, Annas hjärta
klappade. De sägo på hvarandra.
»Tror du vi känner någon»,
hviskade hon.
»Kanske», hans blickar blefvo
spanande, långa, skygga.
Ölet strömmade, pratet ljöd på
renaste högsvenska, käckt, sorglöst.
Och som de sutto där, två okända
vandrare, skilda från alla dessa, hvilkas
väsen dock voro rotade i samma
jordmån som deras, smög öfver dem en
smekande trötthet. De kände det som
när man nalkas ändstationen efter en lång
resa — när som helst kunde deras namn
ropas, en störtsjö välkomnande händer
utsträckas, det märkvärdiga i deras
här-varo betonas — deras hjärtan öppnade
sig, de längtade efter att högaktas,
kelas-med, dragas in i en varm, strålande
vänkrets.
»Två lemonad med is», sade Nils i
sväfvande ton på engelska till kyparen.
Denne satte servietten för munnen
och flinade — storskrattade litet längre
bort och sade något vid ett bord. Han
hade genast sett, att de voro svenskar,
och fann det löjligt, att de icke talade
sitt eget språk. Leendet fortplantades
till andra bord, man sände Fredmans
likgiltiga eller gäckande blickar och
gycklade ogeneradt öfver uppkomlingslandet,
kritiserade storordigt och högröstadt, så
att de bleka, ordknappa amerikanerna
gåfvo dem och deras ölglas några skarpa
ögonkast.
Då kom omslaget våldsammare, ju
djupare vekheten öfverrumplat hjärtat.
Nils reste sig, kokande af bittert trots.
Han slungade ut några ord om
klumpighet och svensk afund och gick, följd af
skratt och kvickheter.
»Det var då väl du kunde sjunga ut,
Putte!»
»Väl ja», skar Nils till, »så där gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
