Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARVANDRING 1 ÖSTERGÖTLAND.
2 97
»Det var bra. Jag tänkte, att
Margreta skulle komma till mig i höst.»
Han räckte handen mot henne.
»Ja, då säger jag upp tjänsten», —■
svarade hon glad och lade sin hand i
hans.
Han nickade. Allt var uppgjordt.
Margreta sade upp sin tjänst, och hennes
matmor skaffade sig en annan
tjänstflicka. Och så led sommaren hän.
En vacker söndag fram på
sensommaren gick Margreta ät kyrkan. Efter
slutad predikan lystes det enligt
vanlig-ligheten för flere par. Men hvem kan
beskrifva den unga flickans häpnad, när
hon fick höra det lysas för skogvaktaren
och grefvens huspiga? Hon visste icke
mer, hvad som föregick omkring henne.
Hon hörde oredigt sången tona och
välsignelsen läsas, och hon följde
mekaniskt den öfriga församlingen ut ur
kyrkan. Hon gick liksom i drömmar
hemåt. Det var så oväntadt, så främmande,
så besynnerligt. Det föreföll henne, som
borde hennes hjärta hafva brustit vid en
sådan trolöshet — men hon lefde ändå.
Och så kom tanken, hvart hon skulle
taga vägen till hösten, hon hade ju sagt
upp sin tjänst. Ja, hvart skulle hon
vända sig? Det var redan alltför sent
till att få någon annan plats. Äfven det
kom henne att bäfva för framtiden.
Som hon så gick, såg hon en äldre
kvinna komma emot sig. Hon tviflade
på sina ögons vittnesbörd — det tycktes
vara hennes mor. Det var också i
själfva verket hon som kom, ifrig och
trött efter den långa vandringen. Hon
torkade sig i pannan med den hopvikna
näsduken och utbrast:
»Ejane mig, barn, jag tror du inte
känner igen mig!»
»Visst känner jag igen er, mor»,
svarade dottern, »men jag trodde det var
en synvändning. Huru kommer det sig,
att ni är ute och går sä långt?»
»Jo, Margreta, det är en viktig sak,
men det ska vi talas vid om se’n. Du
har hälsan, barn, och mår bra?»
»Ja», svarade dottern, »och de där
hemma?»
»Jo, Gud vare lof för hälsan!» Och
så gingo de sida vid sida en lång stund
utan att säga något vidare.
Margretas mor vardt väl emottagen
af den förras husbondfolk, och det var
naturligt, att hon icke kunde återvända
samma dag.
Följande morgon gick Margreta för
att mjölka, och hennes mor tog också
en bytta för att hjälpa till.
»Hvarföre har du sagt upp tjänsten?»
frågade plötsligt modern.
»Ah, det hugfälldes mig att göra
det», svarade dottern.
»Ja, det är bra som det är»,
återtog modern, »för jag kommer med bud
från en friare.»
»Hvad säger ni, mor?»
»Ja, inte är du så gammal, men
ändå har du väl tänkt på ditt eget någon
gång. Han har ett torp under Finspång,
det föder tre kor, två har han själf
och den tredje på lega, dessutom en
stut. Det är en dugtig karl, jag tror
nog, han kommer att stå sig, och han
är nära granne till vårt. Han har sett
öfver till oss allt emellanåt och nog tyckt,
att jag varit rustande af mig. Han
menar, det är svårt för en karl att undvara
matmor i huset, och en legd är alltid
ett legohjon. Han vill därför gifta sig.
Han tycker, att en af mina döttrar skulle
passa honom, och jag tänkte då strax
på dig — Anna är för ung och Fia —
gudvars — skall väl sägas ha fästman.
Jag sade strax, att du skulle passa
honom bäst, om du bara kunde bli lös
och ledig, och jag vardt innerligen glad,
när jag hörde, att du sagt upp.»
Ȁr det sagdt, att jag vill ha
honom?» undrade flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
