Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Eleusis och de eleusinska mysterierna. Af Sam Wide. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEUSIS OCH DE ELEUSINSKA MYSTERIERNA.
307
nyfiket spejar efter, hvad som förehafves
med den lille sonen, ger till ett anskri,
när hon finner honom lagd på elden.
Tjänarinnan, som märker, att hennes
signerier äro upptäckta, och således ej
längre kunna utöfva åsyftad verkan,
släpper den lille i vredesmod och
uppenbarar sig i sin verkliga gestalt såsom
gudinnan Demeter. Hon befaller, att
man, för att blidka hennes vrede, skall
åt henne bygga ett altare och en
helgedom vid foten af den höjd, på hvilken
konungaborgen var belägen.
Det är ett fint drag af diktaren, att
låta Demeter under sysslandet med den
lille pilten, som hon älskar, finna ett
slags ersättning för sin förlorade dotter
och likasom glömma sin djupa sorg.
Denna återkommer nu med förnyad styrka.
Gudinnan deltager ej längre i de
olympiska gudarnas samkväm och hämnas
sin dotters bortröfvande, i det hon icke
låter säden uppspira ur jorden.
Människorna hotas med undergång, men Zeus
förbarmar sig och åstadkommer ett aftal
med Hades, enligt hvilket Persefone
får vistas en tredjedel af året i
underjorden men den öfriga tiden hos sin
moder. Nu blidkas Demeter, som fått
sin dotter tillbaka, och hon låter jorden
frambringa blad och blommor och
frukter, hvarefter den eleusinska slättens
jorddrottar af henne invigas i de heliga
mysterierna.
I sagan om Persefones bortröfvande
af Hades och hennes nedfärd till
underjorden samt om hennes återkomst till
vår jord återspeglas naturens skenbara
död under vintertiden och dess
nyvak-nande lif vid vårens början. Det är lätt
insedt, att denna legend äfven kan få en
djupare innebörd, när den tillämpas på
det mänskliga lifvet, dess tillintetgörelse
och återuppståndelse; och sannolikt är,
att de eleusinska mysterierna framhållit
äfven denna sida af saken och sålunda
underhållit tron på människosjälens
odödlighet. Likaledes veta vi, att vid tiden
för Persefones nedfärd till underjorden,
äfvensom vid tiden för hennes återkomst,
d. v. s. vid sommarens slut och vårens
början, hos de gamla grekerna och
romarne firades fester till de dödas
åminnelse, ett slags »alla-själars-dagar». När
de eleusinska mysterierna grundades, var
Eleusis en själfständig ståt, som ännu
icke förenats med det öfriga Attika.
Sedan Eleusis efter många strider
besegrats af Atén och införlifvats med
det attiska landet, bibehöll det likväl en
viss själfständighet vid förvaltningen af
den eleusinska gudstjänsten. Denna
upphöjdes till en atensk statskult, och
Demeter åtnjöt i Atén en dyrkan, som
endast trädde tillbaka för borggudinnan
Pallas Athenas kult. Och det är
betecknande nog, att den eleusinska helgedomen
och dess mysterier omhuldats af Aténs
ypperste statsmän, en Solon, Peisistratos,
Perikles, Lykurgos. Under deras hägn
och uppmuntran blef Eleusis en icke
blott attisk utan allmänt hellenisk
na-tionalhelgedom, och till de eleusinska
mysterierna strömmade människor äfven
från trakter, som lågo utanför den
grekiska världen.
I våra dagar reser man från Atén
till Eleusis medels järnväg. Färden, som
ej varar längre än en timmes tid, går
till en början öfver den atenska
olivslätten med dess trädgårdar och vinfält
samt dess hvitmenade byar. Järnvägen
går genom det breda passet mellan
Par-nes och Aigaleos, där man ännu skönjer
murarna af den befästning, med hvilken
man i forntiden sökte afspärra denna
ingång till den atenska slätten. Detta
lyckades dock ej alltid, ty passet var
för bredt, och vi veta, att spartanerna
under det peloponnesiska kriget just där
ryckte in i Attika. En stund sedan
man passerat denna gamla befästning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
