Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Tor Hedberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
GUSTAF AF GEIJE|RSTAM.
en sak och reformifver en annan. Det går
fort med utvecklingen i våra dagar, och
inom ett år var tendensen, hvilken förut
varit den moderna litteraturens särmärke,
helt hastigt flyttad i skräpvrån, omtalad
som föråldrad och urmodig, en ståndpunkt,
hvilken man växt ifrån. Lifvet, kärleken
till lifvet och allt hvad i lifvet fanns,
begäret att måla nutidens lif på godt och ondt
blef slagordet bland den ungdom, som nu
skämtade med den öfverdrifna reformifvern,
«ch från alla håll öfversvämmades
litteraturen af de försök till »verklighetsskildring»,
hvilka fem år senare i sin tur så ifrigt
kriticerades.
En sak förtjänar dock att i denna för
några år sedan nya sträfvan beaktas.
Dragningen från tendens och till lifsskildring
innebar ett erkännande, att dikten i evighet ej
kan bli annat än dikt. Ty väl var ingenting
i denna riktning af den nyaste litteraturen
särdeles noggrant formuleradt. Men det fanns
dock ingen som hade för afsikt att endast
torrt och kallt fotografera hvad han sett och
kände till. En dylik formel har i själfva
verket aldrig blifvit framställd. Nej, i denna
uppvaknande kärlek till lifvet själft låg en
känsla af dess rikedom, storhet, mångfald
och höghet. I hela denna litteraturrörelse
fanns ett begär att närma människorna till
deras eget lif, finna skönheten inom den
värld, där vi alla lefva, se och förstå denna
skönhet just i dess ringaste och mest
förbisedda företeelser. Därför var denna
riktning fientlig mot tendenslitteraturen. Ty
re-formbegäret strider mot begäret att vilja
älska lifvet sådant det är. Och just detta
— lifvet, sådant det är — var kanske
hvad som för denna diktargeneration var
mest heligt. Det uttryckte reaktionen mot
den ensidiga idealismen och var därjämte
ett konservativt drag, som egendomligt nog
blifvit föga beaktadt.
Utan att någonsin hafva svurit något
partis fana eller deltagit i den polemiska
period, som föregick denna realismens
egentliga, framträdde Tor Hedberg genast
från början som en bestämd representant
för den litteraturriktning, hvilken gjort till
sin uppgift att skildra människolifvet utan
förutfattade meningar. Hela hemligheten i
de senaste årens litterära utveckling ligger
däri, att man från den yttre
verklighetsskildringen vändt sig till den inre, och
spår härtill finnas flerestädes, långt innan
symbolismen var formulerad. I Tor
Hedbergs skrifter kan man spåra denna
sträfvar långt tillbaka. Helt stilla och utan
alla. anspråk framträdde första gången hans
namn, och man lade därför kanske ej fullt
så mycken vikt vid denna debut, som den
hade förtjänat. Det gick med hans debut
på samma sätt, som det stundom gått med
hans arbeten. Jag har nämligen lagt märke
till, att man vid ett första genomläsande
ej sällan finner en bok af Tor Hedberg
mindre betydande, under det att ett nytt
genomläsande lämnar ett helt annat resultat.
Ungefär något dylikt inträffade vid hans
debut. Den första boken blef föga
uppmärksammad, men den andra — Johannes
Karr — berättade tydligt, att en ny
författare fått rätt och burskap att göra sin
stämma hörd inom litteraturen.
Jag vill ej förneka, att ej Tor Hedbergs
andra bok var bättre än den första. Men
att man icke genast fick ögonen upp för
Tor Hedbergs värde är något hvilket i
fråga om denne författare synes liksom
upprepa sig. Något dylikt inträffar äfven
med hans böcker, hvilka som sagdt ej
sällan taga sig bättre ut vid andra genom
läsningen än vid den första. Ja, man torde
nästan kunna säga detsamma om Tor
Hedbergs hela författarskap, som en dag säkert
skall tränga till vidare kretsar, än hvad ännu
skett. Detta står i nogaste samband med
deri egenskap, hvilken jag satt som
genomgående för Tor Hedbergs författarskap:
Hvad han ger, är städse äkta. Det
händer nämligen som bekant, att detta ej
alltid vid första anblicken springer i ögonen.
Ej samhället utan individen var det
som från början utgjorde temat i denne
författares noveller, och det var ej sällan
de egendomligaste människoöden, hvilka
han valde till ämnen för sin framställning.
I Johannes Karr var det uppkomlingen,
hvilkens råa yta gömde detta enda
guldkorn, på hvilket författaren också tagit
fasta: kärleken till sonen, hvilken för
öfrigt: i enlighet med lifvets egen tragik
belönar fadern med att mot honom
ådagalägga samma kallsinnighet, som denne visat
i sitt förhållande till den öfriga världen. 1
berättelsen »På Torpa gård», Tor
Hedbergs kanske mest fulländade novell, möta
vi skildringen af en man, som tog så
hårdt på sin hustru, att han slutligen miste
henne samt lefde ett helt lif i grämelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
