Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Purun Bhagats underverk. Af Rudyard Kipling. Öfversättning af Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PURUN BHAGATS UNDERVERK. 257
Men bhagaten kom aldrig ned till
byn. Den låg utbredd som en karta vid
hans fötter. Han kunde se
aftonsamkvämen, hvilka höllos på tröskgolfvens
rundel, ty endast här var jämn mark
—- kunde se det unga risets underbara,
namnlösa grönska och allt det
indigo-blåa hos det indiska kornet, bohvetet,
som såg ut som tofvor af syregräs, och
under dess årstid, amarantens röda blom,
hvars små fron, såsom hvarken säd eller
skidfrukter, utgöra en mat, som
lagligen kan förtäras af hinduerna under
fastetiden.
Vid årsskiftet blefvo alla hyddornas
tak till små fyrkanter af renaste guld,
ty det var på taken som de lade ut
sina kornkärfvar till tork. Biskötsel och
rissådd, skördearbete och tröskning
tedde sig under hans ögon likt ett
broderi därnere på de åt alla sidor utlagda
åkertäpporna, och han tänkte på det
alltsammans och undrade, hvad det allt
förde till i tidernas långa längd.
Icke ens i det tätt befolkade Indien
kan man sitta stilla en hel dag utan
att de vilda djuren springa öfver en,
som vore man en klippa, och i denna
vildmark kommo snart skogens
invånare för att se på inkräktaren.
Lan-gurerna, Himälayas stora apor med gråa
polissonger, voro naturligtvis de första,
ty de äro nyfikenheten lifslefvande, och
när de hade vändt upp och ned på
tiggarskålen och rullat den längs golfvet
och försökt sina tänder mot stafven med
mässingskryckan och gjort grimaser åt
antilopskinnet, kommo de öfver ens om
att den mänskliga varelsen, som satt där
så stilla, var oskadlig. Om kvällarne
brukade de hoppa ned från tallarne och
tigga med sina händer om något att äta,
och därefter svinga sig tillbaka igen i
graciösa båglinier. De tyckte också om
värmen från elden och trängdes kring
den, till dess Purun Bhagat blef tvungen
att skjuta dem åt sidan för att lägga på
mer bränsle; och esomoftast fann han om
morgonen en lurfvig apa, som delade
hans filt. Hela dagen i ända kunde en
eller annan af släktet sitta vid hans sida
och stirra ut mot snömassorna, i det den
sakta gnällde och såg outsägligt vis och
sorgsen ut.
Efter aporna kom barasinghen, den
stora hjorten, som är lik vår kronhjort,
fastän starkare. Han ville gnida af
huden från sina horn mot Kali-bildstodens
kalla stenar och stampade med hofvarne,
då han såg mannen i helgedomen. Men
Purun Bhagat rörde sig icke, och så
småningom makade den kunglige hjorten
sig närmare och strök sig mot hans axel.
Purun Bhagat lät sin svala hand glida
utmed horngrenarne, och beröringen
lugnade det retade djuret, som böjde
hufvudet, och Purun Bhagat gned och
repade upp den sammetslika huden mycket
varsamt. Sedan tog barasinghen med
sig sin hind och kalf, — fromma
varelser, som mumsade på den helige
mannens filt — eller kom han ensam om
kvällen, med ögon, som lyste gröna i
eldens flämtande sken, för att få sin andel
färska valnötter. Till sist kom äfven
myskhjorten, den skyggaste och nästan
den minsta af de små hjortarne,
spetsande sina stora kaninaktiga öron — till
och med den spräckliga, tystlåtna
nmssick-nabba måste nödvändigt undersöka hvad
ljuset i helgedomen hade att betyda och
låta sin elg-lika nos falla ned i Purun
Bhagats knä, kommande och gående med
skuggorna från elden. Purun Bhagat
kallade dem alla »mina bröder», och
hans lågmälta lockande »Bhai! Bhail » *
drog dem från skogen vid middag,
om de voro inom hörhåll. Himalayas
svarta björn, misstänksam och
nyckfull -— Sona, som har det V-formade,
* Bröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
