Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Purun Bhagats underverk. Af Rudyard Kipling. Öfversättning af Andrea Butenschön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PURUN BHAGATS UNDERVERK. 259
drag — från tråden öfver hans hufvud
och längs marken under hans fötter —,
de sögo sig genom barren, droppade från
tungorna på ormbunkarne, som släpade
i gyttja, och sprutade i nyuppslitna
leriga kanaler nedför sluttningarne. Så
kom solen fram och drog ut den goda
doften hos deodar och rhodondendron och
den från fjärran kommande rena lukten,
som fjällfolket kalla »snölukten». Det
heta solskenet varade en vecka, och så
samlade sig regnet till ett sista flöde,
och vattnet föll i flak, som flådde
skinnet af marken och sprang tillbaka i gyttja.
Purun Bhagat staplade sin eld hög den
kvällen, ty han var säker om att hans
bröder behöfde värme; men icke ett djur
kom till helgedomen, ehuru han lockade
och lockade till dess han föll i sömn,
undrande hvad som händt i skogen.
Det var midt i svartaste natten, då
regnet trummade likt tusen trummor, som
han väcktes genom ett ryck i filten, och
i det han sträckte på sig kände han en
langurs lilla hand. »Det är bättre här
än i träden», sade han sömnigt, och
löste på ett veck af filten. »Tag detta
och blif varm.» Apan grep hans hand
och drog hårdt i den. »Jaså, är det
mat?» sade Purun Bhagat. »Vänta
litet, så skall jag laga till något.» Då
han knäböjde för att kasta bränsle på
elden, sprang languren till helgedomens
dorr, gnällde och sprang tillbaka igen
samt krafsade på mannens knä. »Hvad
är det? Hvad är det, som oroar dig,
broder?» sade Purun Bhagat, ty
langurens ögon voro fulla af något, som han
ej förstod. »Om ej en af din kast råkat
i en snara — och ingen sätter snara här
— så går jag icke ut i detta väder. Se
broder, äfven barasinghen söker tak
öfver hufvud.»
Hjortens horn slogo emot, då han
klef in i helgedomen, slogo emot Kalis
grinande bildstod. Han sänkte dem åt
det håll, där Purun Bhagat stod, och
stampade otåligt, fnysande genom de
halföppna näsborrarne.
»Hai! Hai!» sade bhagaten, och
knäppte med fingrarne. »Ar detta
betalning för nattlogis?» »Men hjorten
knuffade honom mot dörren, och då han
så gjorde, hörde Purun Bhagat ljudet af
något, som öppnade sig med en suck,
och såg hur tvänne stenskifvor i golfvet
drogos isär, under det att den klibbiga
marken nedanför smackade med sina
läppar.
»Nu ser jag», sade Purun Bhagat.
»Mina bröder skola ej ha skuld för att
de icke sutto vid elden i kväll. Berget
faller. Och likväl — hvarför skulle jag
gå?» Ögat föll på den tomma
tiggarskålen, och ansiktet förändrade uttryck.
»De ha gifvit mig mat dagligen
alltsedan — sedan jag kom •— och om jag
ej är snar, skall i morgon icke en mun
finnas kvar i dalen. I sanning, jag måste
gå och varna dem därnere. Tillbaka,
broder! Låt mig komma till elden.»
Barasinghen backade motvilligt, och
Purun Bhagat dref ett bloss djupt in i
flamman samt vred det omkring, till dess
det blifvit väl tändt. »Ah! Ni kommo
för att varna mig», sade han och reste
sig. »Bättre än så skola vi göra, bättre
än så. Och nu ut, och låna mig din
hals, broder, ty jag har blott två fötter.»
Han grep ett tag i barasinghens
borstiga manke med högra handen, höll
facklan till sides med den vänstra, och
steg ur helgedomen ut i den förtviflade
natten. Där fanns ej ett vinddrag i
luften, men regnet nästan dränkte facklan»
i det att den stora hjorten skyndade
utför sluttningen, hasande pä bakbenen.
Så snart de lämnat skogen bakom sig,
slöto sig flere af bhagatens bröder till
dem. Han hörde, fast han ej kunde se,
hur langurerna trängdes kring honom,
och bakom dem Sonas uhhi uhh! Reg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
