Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I vår tid. Af Eva Wigström (Ave). Med 4 bilder af Gisela Henckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 EVA WI G STRÖM (A VE).
behåller den ena för sig, nämndemanskan
får den andra. Mässingsknäppen flyga
upp, famlande händer vända i böckernas
gulnade blad och finna ändtligen den
sökta psalmen under rubriken: När åskan
går, och omedvetet intagande husmoders
säte vid matbordet, börjar mor Nils Lars
läsa högt: »Herre, dina allmaktsunder
möta vår bestörta syn.» Mor Ling får
också rätt på psalmen och faller in gällt
och ifrigt, söm om hon läste upp någon
besvärjelse, och båda höja de rösterna i
samma mån som åskvädret aftager och
drager bort.
Endast föga regn har fallit.
Nämndemansmor är ifrig att få lämna huset och
dess befästningar bakom sig. Himlen
är åter vorden klarblå, och Skelderviken
glittrar ånyo med små vågor med
guldskimmer från den sena eftermiddagssolen,
men mor Ling råder sina gäster att gå
strandvägen, där tordönet antages ha
sopat renast för allt ondt, som flugit i
luften. Rådet följes utan gensägelse af
dem båda.
Tysta gå de framåt i den djupa,
stilla aftonstämning, som hvilar öfver
landskapet; vägen för förbi ett par kojor,
hvilka skuldra mot skuldra stödja
hvarandras skröplighet. Frän den ena
för-stugutrappan ljuder ett starkt sorl af
röster, som i tonen påminner om mor Lings
. sätt att besvärja tordönet. Det är en
klunga barn, som ännu i vidöppna ögon
och på solbrynta kinder bära spår efter
den utståndna skräcken och gråten öfver
ovädret. Från barnaläpparne strömma
nu floder af ord, i hvilka Asiens berg,
Rysslands floder, kaffebuskens frukter,
tredje personen i gudomen och
sverkerska ätten på ett sinnesförvirrande sätt
hvirfla omkring i ljudvågor, som stundom
stiga upp till små fall för att plötsligt
stupa ned i de uppslagna böckerna.
Föräldrarne komma ut ur kojorna för att
hälsa och omtala, att det stått dem hårdt
att få de skräckslagna små till att
upptaga den afbrutna läxläsning, som dock
nu »gudilof går som ett rinnande vatten».
Vandringen fortsättes, den främmande
grubblar tyst på de många skiftningarne
i öfvertron på »läsningens» magiska kraft,
skiftningar, som breda sig genom hela
landet; mor Nils Lars grubblar öfver de
skiftande scenerna i den lilla julkäringens
mystiska fästning och röjer sina
grubblerier genom att med tummen hastigt peka
öfver sin skuldra i riktning mot denna
fästning och halfhögt spörja: »Hvad
skall en tro om henne r»
»Hon är, som de flesta andra kvinnor
och män af hennes yrke, en
sammansättning af hälften medvetet bedrägeri
och hälften öfvertro på sin konst, men
denna öfvertro är så stark, att den
smittar från sig, biter sig in i själarna och
förorsakar märkvärdiga ting.»
»Hm — ja — kanske det. Men jag
tror ej att Lingskan står i värre förbund,
än det är gagneligt för en människas
själ, ty hon vågade ju läsa i den kristna
psalmboken», grubblar nämndemansmor
vidare och försjunker i tystnad.
Solskifvan sänker sig långsamt bakom
Kullaberg, hvars tvärbranta stup kastar
en djup slagskugga öfver hafvet
nedanför, medan den andra delen af viken
ännu ligger i ljus med spelande och
skiftande färgtoner. Några fiskarbåtar synas
med årtag sträfva att arbeta sig ut ur den
mörka slagskuggan men tyckas ej kunna
nå fram i det spelande ljuset förr än
natten uppslukat dem. Kanske går där
en underström, som för farkosterna längre
in i skuggan, kanske äro roddarnes
krafter nästan förbrukade nu, då det lider
mot kväll?
»De hafva plockat stenar — slitna
rullstenar vid stranden, en sådan last
kan blifva för tung. Slitna rullstenar
för nätens sänkning», upplyser
nämndemansmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
