Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE. 569
dessa egenskaper betingats af egendomliga
historiska förutsättningar, särskildt beroende
på de luckor, som uppstodo därigenom, att
den italienska enhetskampen före 1870
ställde alla andra intressen i skuggan. Men
frånsedt dessa har Italiens politiska läge
äfven de senaste 15 åren i mycket verkat
i samma riktning.
Den starka centralisation, som man i
sammanhang med den politiska enheten
sökt genomföra, också med hänsyn till
administrationen, har icke visat sig gifva
några lyckliga resultat. Därtill komma
politiska missgrepp af flerfaldig art, såsom
stormaktspolitiken efter 1882 med dess
oerhörda militära anslag, den olyckliga
kolonialpolitiken, tullkriget med Frankrike
1886—92 med flera andra omständigheter,
hvilka förorsakat stort ekonomiskt afbräck.
Landets intellektuela krafter hafva liksom
under frihetskampens dagar alltjämt blifvit
tagna i anspråk först och främst af de
politiska, ekonomiska problemen. Utvecklingen
kan därför, trots det inom vissa kretsar
vaknande litterära intresset, ännu icke sägas
hafva kommit in i normala spår. Såsom en
afgjordt hämmande faktor har dessutom den
dagliga pressen verkat, då den i kulturela
frågor i allmänhet intagit en mycket
ointresserad hållning. De italienska tidningarna hafva
hittills nästan uteslutande varit partiorgan
eller tjänat egoistiska spekulationsintressen.
Vid innehållets eller stilens beskaffenhet
har man fäst endast föga vikt. På saklig
kunskap grundade utredningar och
signerade artiklar hafva varit mycket sällsynta
företeelser. I nästan allt, sorn icke- rört
det eller det organets alldeles speciela
intresse, har man nöjt sig med klipp. De
ledande artiklarna i utrikespolitik t. ex.
hafva nästan alltid utgjorts af
öfversättningar från tyska eller franska tidningar eller
om de verkligen skrifvits på platsen, ha de
i de flesta fall saknat den fyllighet och
insikt, som numera pläga utmärka
åtminstone grannländernas förnämsta organ.
En vändning till det bättre har dock
på senare tider inträdt, men detta icke i
Rom, såsom man kanhända skulle vänta sig.
Det hör nämligen till det moderna Italiens
missräkningar, att det icke lyckats Rom att
blifva en centralpunkt i egentlig mening.
Uppblomstringen inom vetenskap och
litteratur knyter sig tvärtom till den sträfvan
för administrativ decentralisation, som allt-
ada negri.
mera griper omkring sig. Det är det idoga
Norditalien, närmast Piemont och
Lombardiet med sin industri och sitt uppdrifna
åkerbruk, som drager den andliga odlingen till sig.
Litterärt och konstnärligt lif finner man
därför icke i Italiens politiska hufvudort
Rom utan tvärtom snarare i de stora
industri- och handelscentra såsom i Genova och
Turin och framför allt i det rika Milano.
De flesta af de yngre konstnärerna och
litteratörerna bo i sistnämda stad, eller om
de icke bo där, vistas de där åtminstone
tidvis för att skaffa sig nya intryck eller i
affärer för att få en bok förlagd eller
dylikt. De förnämsta förläggarna hafva
också där sitt hufvudsäte. Särskildt äro
tvenne af dessa af stor betydelse, Ulrico
Hoepli för den vetenskapliga litteraturen
och Emilio Treves, hviken hufvudsakligen
trycker populära och skönlitterära alster.
För att emellertid gifva en något mera
lefvande föreställning om de moderna
italienske litteratörens lif, tillåter jag mig att i
detta sammanhang meddela några intryck
från en resa i Norditalien hösten 1894.
Det var i slutet af september i Milano.
Staden var på grund af en allmän
norditaliensk industriutställning full af resande.
Många konstnärei och författare, såsom t. ex.
Arrigo Boito, Giuseppe Giacosa, Luigi
Illica och andra hade kommit dit för att
sitta i olika afdelningar af
utställningsjuryn. Musikförläggaren Edoardo Sonzogno
invigde ett nytt operahus, Il Teatro lirico,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
