Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
HELMER KEY.
en skicklig men tom retoriker och för
en icke italienare af föga intresse; och
Giuseppe Giacosa en elegant och fyndig
arangör af pittoreska interiörer och
stämningsscener, som närma sig det franska
romantiska dramats typ.
Den förkonstling, som i följd af dess
lärda ursprung och tendenser onekligen ofta
beröfvat den moderna italienska poesien
dess omedelbarhet och friskhet, förklarar i
mycket den stora framgång, som en ung
skaldinna, Ada Negri, vunnit med tvenne
dikthäften i en nästan alldeles motsatt stil,
af hvilka det förra »Fatalità» utkom för
några år sedan, det senare »Tempeste» i
början af detta år.
Hon är kanske i det rent formela
mången af de ofvannämde skalderna vida
underlägsen, men hon äger den stora
förtjänsten att ha sett det verkliga lifvet med
friska ögon, att ha diktat utan att från
början hafva hufvudet fullt af konventionela
litterära bilder och uttryckssätt.
Ada Negri har utgått från samhällets
lägsta lager. Hon verkade först några år såsom
folkskolelärarinna i en undangömd italiensk
småstad. Men ryktbarheten skänkte henne
sedan också det ekonomiska oberoendet.
Hon är numera gift och bosatt i Milano men
skrifver allt fortfarande under sitt flicknamn.
Ada Negri hade under uppväxtåren sett de
lägre klassernas misèr på nära håll och
när hon besjunger den, har det därför
karakteren utaf något upplefvadt. Det
medlidande, som hon uttalar, har hon
verkligen kännt i lifvet; de olyckor, hon
beskrifver, äro verkliga lidanden, om också många
gånger alltför ensidigt sedda och icke,
såsom t. ex. hos Arthuro Graf och andra,
mer eller mindre uppkonstruerade
fantasifoster eller alltför personliga för att kunna
finna någon allmän genklang.
Därtill kommer, att igenom hela hennes
diktning går en underström af starkaste
optimism. För den klassiska pessimismen,
t. ex. enligt Leopardis åsikt, äro
människorna bröder i olyckan i förhållande till
sin gemensamma fiende, alla lefvande
varelsers styfmoder, naturen. Hos Ada Negri
däremot är orsaken till människornas olycka
icke naturens inneboende ondska utan den,
att de icke förstå hvarandra, att de
sönderslitas af hat, då de borde älska.
Lifvet i sig själft är ljust och gladt, om vi
endast lära oss att fatta det rätt. Hon är
genomträngd af tron på det godas slutliga
seger, på historiens eviga rättvisa. Vid
läsningen af hennes dikter kommer man
därför att osökt draga sig till minnes
Carly-les ord: »I mänsklighetens historia är det
det goda som öfverensstämmer med
naturens lagar och tendenser, hvaremot det
onda är tillfälligt och till sina följder
förgängligt.»
Gud är för henne icke den store
hämnaren ofvan molnen, han bor i människans
eget bröst. Lyckan är immanent. Det
beror på oss själfva att gripa den. Kärleken
till lifvet lyser fram på hvarje sida af
hennes diktning; hon hör genom hela
skapelsen kärlekens pulsslag slå. Lifvet är
bättre än böckerna. Hon känner sig
därinne i det dammiga biblioteket liksom Faust
bland folianterna. Men när maj klappar
på fönstret, vill hon ut i den grönskande
våren med blommor i håret och solen i
ansiktet. Hon önskar blott, att lifvet
alltid vore lika skönt, som då man älskar
och är tjugu år.
Hon älskar den starke, som syftat högt,
som, omstrålad af segerns gloria, dött, då
han med sitt verk banat väg för kommande
släkten. Men detta hindrar henne icke att
kunna gråta af medömkan med dem, som
hungra, eller med dem, åt hvilka ett oblidt
öde aldrig unnat vare sig frid eller timlig
lycka, men som ändock icke hatat, som
ha dolt sina tårar, fast de ha varit
misskända och förtryckta.
Proletärerna kämpa ännu för det dag
liga brödet. Men hvad betyder väl, om
också revolutionen en dag skall höja sin
röda fana, om vägen till framåtskridande
också går fram genom blod? Ty
försoningens heliga timma skall slå. En oändlig
kärlek, evig som skapelsen själf, skall läka
alla smärtor och bilägga alla tvister.
Segrarne skola med välsignelse på sina
läppar komma de öfvergifna och förtviflade
till mötes för att sluta dem i sina öppna
armar.
Den moderna italienska prosalitteraturen
har utmärkt sig för sin kosmopolitiska
karakter, lyriken däremot för en viss
kotteri-artad anda. I intetdera fallet kan man
tala om någon enhetlig nationel sträfvan.
Jag har i föregående häfte sökt visa, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
