Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Februari - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 DAGBOKEN.
och om det amerikanska dramatiska uppkoket
på den goda engelska romanen Trilby är ej
mycket godt att säga — jag kan därföre
fatta mig kort, ty om de döda nihil nisi bene.
Boken har ju gjort ett oerhördt uppseende
i England och Amerika, skapat ett nytt
mod — »trilbyism»; och en scenisk
bearbetning, vore den än så tarflig, måste ju
där hafva framgång, kunde gärna få hafva det,
som folkförlustelse betraktad. Här, där man
ej har samma förmåga att låta hvarje sak
gälla för hvad den är, mottogs stycket minst
sagdt kyligt af en litterär elit-première-publik
och slogs ihjäl med kritikens gröfsta släggor.
Stycket gafs i en synnerligen vacker
iscensättning, fröken Wolter ägde af de betingelser
titelrollen fordrar apparition och sångröst men
saknade de andra: omedelbar känsla,
dramatiskt lif och behag i tal och väsen. Herr E.
Wagner hade gjort en verkningsfull Svengali
— en och annan karaktersroll skulle vara
mycket hälsosam för denne unge skådespelare,
som riskerar att få manér som den unge äkta
mannen i de tyska lustspelen och fått en svår
ovana att spela med publiken. Herr
Engelbrecht gjorde af Taffys roll allt hvad man
kunde vänta och begära, och öfriga biroller
voro bra besatta, samspelet förträffligt. —
Som sagdt, lika gärna som en del andra
tvetydiga existenser kunde väl stackars Trilby
hafva fått lefva; jag spår, att hon och
Stockholmspubliken ej ännu talat ut med
hvarandra!
Bland tillfälligt arrangerade
teaterföreställningar äro att anteckna fru Anna Lisa
Hwas-ser-Engelbrechts matiné å k. dramatiska teatern
och lindbergska sällskapets föreställningar på
Södra teatern.
»Fru Inger» på en söndagsmatiné och
»Gengångare» på Södra teatern, ånyo två tillfällen,
som Stockholmspubliken tog i akt för att
visa sin benägenhet för den högre konst, till
hvilken de skakande ibsenska dramerna höra!
Hvad utförandet beträffar, var det af
»Gengångare» utan tvifvel det värdigare. Herr
Lindbergs Osvald tycktes hafva vunnit i
behärskning, sedan han senast spelade den i
Stockholm, och fru Dorschs fru Alving var
en i enkelhet och natur anlagd, med små
medel kraftigt verkande skapelse. Bland
birollerna var herr Hultmans Engstrand den mest
lyckade: en så ung skådespelare förenar sällan
så mycken saft med så mycken måtta; äfven
herr Kellbergs Pastor Manders hade sina
af-gjorda förtjänster, och det är nog meningen,
att den säfliga tonen och det omständliga
talet skall verka litet tröttsamt i längden;
däremot var fröken Englunds Regina, om jag
frånser den för rollen lämpliga apparitionen,
allt annat än lyckad; den andra framställarinnan
af samma roll, fröken Greta Adamsén, hade
jag ej tillfälle att se.
Den jämnhet öfver hela linien, som plägar
utmärka det lindbergska sällskapets
föreställningar och som ej heller denna gång
saknades, har man naturligen ej rätt att fordra af
en enastående föreställning, vid hvilken
skådespelarekrafter från olika scener föras samman
— och detta tillfälliga drag framträdde ganska
starkt vid fru Hwasser-Engelbrechts matiné.
Men vid sidan häraf spårades lifligt intresse
hos flere af de medverkande från k.
dramatiska teatern för uppgifter af en annan, bättre
art än de, som vanligen bjudas dem. Fröken
Behrens gaf Elines roll med så mycken
verklig känsla och en så mönstergill diktion, att
den blef en berättigad och kraftig protest
mot den totala overksamhet, hvartill hon annars
är dömd. Herr Skånbergs Skaktavl var ej
mognad, ej fullfärdig, det djärfva
experimentet med stämman, som lätt kunde hafva varit
särdeles lyckadt, var nu ej nog utarbetadt,
men som utkast, som studie, var rollen
duktigt gjord. Herr Olssön förde verklig
friskhet och ungdomlighet med sig i Junker
Stenssons scener. Fru Hwasser-Engelbrecht har
numera svårt att gifva verklig illusion åt de
figurer hon vill framställa, mycket af det, som
en gång gjorde henne så lofvande, finnes kvar
och har utvecklats, hennes diktion är
förträfflig, och som uppläsning af rollen är hennes
framställning lyckad, men spelet lider af flegma
och apparitionen ställer oöfverstigliga hinder.
Herr Engelbrecht har alla yttre resurser för
en antaglig Nils Lykke; de som ej söka
något slags djup och innebörd i framställningen,
kunde därföre med godt samvete acceptera
figuren — jag har endast ytterst sällan
förmått tillgodogöra mig någon konstnärlig
innebörd i herr Engelbrechts uppträdande och
lyckades ej heller nu göra det.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
