Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Februari - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
DAGBOKEN.
MUSIK.
K. OPERAN.
Januari 29. Faust.
Februari 12. Tannhäuser.
s. 20. På Sicilien. Pajazzo.
» 26. Barberaren i Sevilla.
KONSERTER.
Januari 25. Andra symfonikonserten.
» 27. Fröken Sidners konsert.
Februari 1. Fru Nansens första konsert.
» 2. Violoncellisten Bachs matiné.
j 3. Fru Nansens andra konsert.
» 4. Pianisten Lundbergs konsert.
» 6. Fröken Valborg Aulins konsert.
» 7. Such-Petersen-konsert.
> ii. Musikföreningens andra årskonsert.
» 12. Musikföreningens konsert å k. Operan.
» i Carreno-konsert.
» 15. Such-Petersen-konsert å k. Operan.
> » Hr Grevillius’ konsert.
» 16. Andra Carreno-konserten.
• 25. Filharmoniska sällskapets andra
års-konsert.
Under den förflutna månaden har
konsertsäsongen stått i sitt flor. Den ena
konserten har aflöst den andra, och publikens
intresse har i det längsta räckt till, vittnande om,
att Stockholm nu äfven musikaliskt på allvar
börjat göra skäl för benämningen storstad.
Åtminstone förhållandevis, allt är ju relativt här
i världen. Om nu blott våra musikaliska
vederbörande också lyckades fatta detta
uppsving, och icke blefve så jämmerligen efter.
Men nej, att vid slutet af februari, alltså knappa
tre månader före säsongens slut, icke ha
medhunnit mer än två symfonikonserter, är
verkligen föga storstadsmessigt. Operadirektionen
har genom vårdslösandet af dessa så bildande
konserter, som legat dess företrädare så varmt
om hjärtat, ådragit sig ett svårt ansvar. Om
åtminstone programmen å ds begge konserter,
som ägt rum, varit verkligt intressanta, men
icke ens den trösten har man. Ansvaret
härför drabbar väl närmast hr Nordqvist, som
denna säsong visat sig märkvärdigt angelägen
att undan en måhända icke alldeles oförtjänt
glömska rädda äldre svenska rutinarbeten,
såsom nu senast Dentes violinkonsert, som å
den andra symfonikonserten spelades af en
särdeles lofvande ung violinist, hr Ahlberg, men
däremot visat sig mycket njugg med gifvandet
af nyare, mer representativa verk. Det vore att
beklaga, om ett forceradt operaarbete skulle
omöjliggöra framförandet af svårare noviteter
å symfonikonserter och därmed bringa
stagnation i vårt musiklif. Enda botemedlet häre-
mot vore då anskaffandet af en särskild
konsertorkester, något som väl förr eller senare i alla
fall blir nödvändigt. Programmet å den andra
symfonikonserten upptog utom Dentes nyss nämda
konsert, som ju för öfrigt är ett effektfullt
arbetadt stycke musik ehuru utan mer
tändande egenskaper, två allbekanta klassiska verk,
Haydns lefnadsglada Ess-dur-symfoni (med
puk-hvirfveln) och Beethovens sköna synfoni i D,
hvilkas framförande ju alltid är berättigadt,
särdeles då de spelas fullt mönstergillt, något
som nu emellertid icke var fallet, äfven om
de utan all fråga fingo ett godt utförande.
Den enda mer märkliga noviteten å denna
konsert var Liszts Mefisto-vals, ett ganska
underhållande och med raffinerad virtuositet
instrumenteradt stycke, som dock både
saknar originalitet och mer anmärkningsvärd
musikalisk substans. En beskedlig gammal tysk
vals, som dock aldrig vill ta riktig fart, vidare
»Zauberklänge», som man känner igen från
Tannhäusers Venusberg-scener och nu blifvit
tillsatta med litet sentimentalitet ur
komponistens egen fatabur (en sentimental djäfvul!)
samt mot slutet en för öfrigt illusoriskt
härmad hel fågelkonsert, som uppträder på
det mest oväntade och obegripliga sätt, se
där det diaboliska styckets hela musikaliska
contenta. Icke ens litet zigenarblod har Liszt
denna gång velat bestå, och det ehuru scenen
i den dikt (»Tanz in der Dorfschenke» ur
Lenaus Faust-cykel), som »inspirerat» honom
till denna komposition, är förlagd till Ungarn.
I det hela torde denna lisztska djäfvul icke
heller kunna räknas till de roligare af sitt
intressanta släkte.
Af mer remarkabla konsertgifvare har jag
denna gång främst att nämna Musikföreningen,
hvilkens konsert väckte sådan anklang, att den
två dagar efteråt måste upprepas å Operan.
Den största hänförelsen å denna väckte
emellertid — underbart att förtälja —- hvarken
Wagners sublimt mystiska Parsifal-final eller
Beethovens elektriserande dityramb,
körfan-tasien med piano (opus 80) — men så voro
inte heller dessa begge komponister
personligen närvarande, något hvartill de ju för resten
hade sina goda skäl — utan det var en ny
svensk komposition, Wilhelm Stenhammars
musik till Viktor Rydbergs dikt »Snöfrid»,
som framkallade ett så starkt och jublande
bifall, att något dylikt väl sällan eller aldrig
hos oss kommit en så ung komponist till del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
