Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
dagboken.
tetten) gafs endast hälften, och tredje
aktens effektfulla inledningsscen, soldatvisa
och kör med hugenottkvinnornas bön etc.
var fullständigt borttagen. I fråga om femte
akten har man återgått till forna tiders bruk
och ger endast det nödtorftigaste af
vigselscenen jämte själfva afslutningen; ändå
radikalare vore att stryka hela akten, något som
äfven flerstädes praktiseras, och är vida
förnuftigare, än att som nu uppföra den i ett
så starkt sammandraget skick, att man
nästan får höra flera skott än toner. Jag har
uppehållit mig något vid detta, emedan det
är min öfvertygelse, att de många skefva och
hårda omdömen, man nu för tiden kan få
höra om »Hugenotternas» och» Profetens» —
säga hvad man säga vill — geniale
komponist, till stor del bero på bristande
kännedom om hans verk, hvilka man bedömt
endast efter dåligt gifna föreställningar af hans
på ett meningslöst sätt stympade verk. Helt
visst äro de scribeska texterna numera
föråldrade, och mycket af den meyerbeerska
musiken var äfven blott modekram, som
gouterades på sin tid och nu är urmodigt,
men lika mycket däri är också musik, det
kan ej förnekas.
Det visade sig bäst vid den senaste
Huge-nottföreställningen, att denna musik, då den
utföres af verkliga artister, ännu förmår fängsla.
Fru Östberg sjöng Valentine, och för den,
som endast kände detta parti af de senare
årens Hugenottföreställningar å vår Opera,
blef det som nytt. Jag vill icke tala om
Fausta Labia, som trots sin härliga stämma
dock icke var annat än elev, men äfven Anna
Klemming var icke vuxen ett så dramatiskt
som musikaliskt fordrande parti, där hon
utvecklade alldeles för liten energi och aplomb,
och Gina Oselio var trots sin dramatiska
talang och präktiga röst olämplig i ett parti,
som nödvändigt fordrar verklig sopranklang
i stämman, för att det skall klinga, som det
bör. Fru Östbergs framställning var icke
fulländad, så spelade hon i de första akterna
alldeles för konventionelt, och en mer
ungdomligt intagande Valentine kan man nog
äfven tänka sig — dock icke blott var M:e
Albani, som jag med förtjusning hörde i detta
parti på Govent-Garden 93, äldre utan
såg äfven ännu äldre ut; det är blott i
Stockholm, som man begär att en opera-
primadonna skall vara ung — men i fjärde
aktens scener var hennes spel helt
förträffligt, och först och främst sjöng hon partiet
i sin helhet med en sådan glans och bravur
samt med sådant välljud i stämman, att hela
operan i och med detta blef verkligt
njutbar. Duon med Marcel utförde hon till och
med vida bättre än Albani, som icke hade
sin styrka i koloraturen.
Hr Morello (Raoul) sjöng däremot de
lyriska glansställena med allt utom bedårande
stämma, men han hade sina kraftiga moment i
spelet och var dessutom i första aktens
konversationsscener ett lysande föredöme i
konsten att sjunga recitativen med klang och
dock parlando, något hvari italienarne alltid
excellerat. Fröken Petrini sjöng drottningens
svåra koloraturparti förtjänstfullt utan att dock
i raffineradt tillspetsad elegans och
musikaliskt stilfullt föredrag kunna täfla med
före-trädarinnan, den nuvarande Valentine,
hvaremot hr Johanson var en särskildt i de lättare
scenerna lyckad Nevers.
Till slut har jag att i största korthet
omnämna en repris af Glucks Iphigenia,
hvars rena, stränga linier, trots de 1 2 o åren,
fröjdade efter all den moderna dussinmusik,
man eljes mestadels å Operan får höra. Så
är det med det verkligt stora inom konsten,
det åldras ej. Helt visst är dock Orfevs’
musik mer melodiskt ljuf? Ja, men
Iphi-genias är dess mer storslagen. — Af de
uppträdande var hr Lundqvist en värdig och
storstilad Agamemnon, en af denne högt
förtjänte artists bästa konstnärliga skapelser,
fru Linden var en nobel Klytemnestra med
superb mask (påminnande om de assyriska
och gammalgrekiska relieferna) och
imponerande hållning — mer tragisk kraft i den
stora scenen kommer nog med tiden, liksom
äfven mer fasthet i rösten, som nu är af en
så bedårande klang i vekare moment, men i
kraftställen icke kan utveckla tillräcklig aplomb
och energi —, fröken Thulin gaf en vacker
framställning af Iphigenia samt sjöng sitt parti
med vårdad teknik och musikaliskt föredrag,
hvilket väl får uppväga, att stämman icke
klingar fullt fri, hr Bratbost var en god Akilles,
och hr Söderman sjöng Kalkas verkligt
artistiskt. — För under månaden gifna konserter
får jag redogöra i nästa revy.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag- 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
