Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4
DAGBOKEN.
»Valkyrian». Däremot föreföll polonäsen hos
drottning Margareta, som lär vara tagen ur en
ungdomskomposition, mindre lyckad, och ej
heller svennens sång i samma tablå hade någon
riktig flykt och fart.
Som inledning till denna föreställning gafs
en och en half akt af Naumanns »Gustaf Vasa»,
hvars musik nu mestadels verkade föråldrad.
Mycket uttryck finns dock i de i Glucks anda
komponerade recitativen, ehuru de. icke äro
särdeles väl afpassade efter den svenska
texten, som väl icke Naumann fullt förstod,
något som äfven uppväckte stort misshag hos
auktorn, Johan Henrik Kellgren. Denne var
icke alls nöjd med den naumannska musiken,
hvilken också endast undantagsvis såsom i
den allbekanta arian »Ädla skuggor, vördade
fäder» höjer sig öfver ett godt och anständigt
rutinarbetes nivå. Mycken »Zopf», många
snirklar och zirater finnas t. ex. i Skyddsängelns
aria, som nu sjöngs med klar stämma af
fröken Karlsohn, kostymerad ungefär som en
af änglarna å Ehrenstrahls allegoriska
plafondmålningar, d, v. s. i rådsherremantel och
något slags krona. Och äfven drömmarnas
danser voro komponerade i så afgjordt
rococo-manér, att man kunde tro, att alla genierna
hade gått i monsieur Gallodiers dansskola. Då
innehöll introduktionstablån ur första akten,
som framställde de fångna adelsqvinnorna
för-smäktande i Kristierns fängelse, mer af verklig
musik. Det var både ädelhet och stil i dessa
ensem bier, där Cecilias af Eka parti med
välljudande stämma och stor konst sjöngs
af fru Östberg, men de hade det felet att väl
mycket förlänga föreställningen, hvarför de
snart borttogos. Önskligt hade varit, att man
i stället hade kunnat remplacera fru Brag
med Kristina Gyllenstiernas roll, till
hvilken hör en vacker aria, som nu tycktes
enkom utletad för att framhålla alla bristerna i
fru Brags teknik. Denna sångerska har ju
sina förtjänster, hvaribland den icke minsta
utgöres af en i höjden klangfull stämma, men
för ett bredt föredrag särskildt af klassisk
musik är hon totalt olämplig. Den som gjorde
den mesta lyckan af de uppträdande var
naturligen Gustafs representant, hr Lundqvist,
som dock förr sjungit sin aria »Ädla skuggor»
än mer imponerande. Sina recitativ sjöng
han däremot som en mästare.
De italienske sängarne fortsatte i »Leonora»
sitt gästspel, denna gång med den största
framgången för tenoren, hr Cokinis, som sjöng
särskildt i de begge senare akterna med stor
och verklig bravur och äfven visade sig min
dre dramatiskt omöjlig än som Faust, där
hans smånätta, knubbiga apparition och stelt
schablonmässiga sceniska uppträdande voro föga
lämpliga. Hr Cokinis ansåg sig förmodligen
sjunga tillräckligt bra för att kunna slippa
spela, och —■ uppriktigt sagdt — det gjorde
han också. Hans vid forteställen starkt
na-sala höjdtoner (i bröströst och särskildt g och
a, vid de högsta tonerna förekom det ej)
kunde visserligen i början beröra oangenämt,
men man vande sig snart därvid och någon
annan rimlig anmärkning mot hans i så
sällsynt grad perfekta sång torde knappast kunna
uppletas. En någon enda gång för hög
ansats af de höga tonerna samt förkärlek för
oskäligt långa fermater äro fel, som han delar
med de flesta tenorer och icke minst med vår
egen mest uppburne tenorsångare, som dock
icke eger hr Cokinis’ fulländade legato, icke
heller hans med lätthet ansatta och uthållna
höga toner. Cavatinan i Faust har hvarken
Arnoldson eller Ödmann någonsin sjungit så
perfekt som denna lilla löjliga grek. Basen,
hr Gandolfi, hade icke tillfälle att i Leonora
utveckla sin fullödiga dramatiska konst,
emellertid gaf han priorns korta parti med stor
aplomb. Som kung Alfonso uppträdde denna
afton hr Forsell, som skötte sig oklanderligt
och icke var sämre men ej heller bättre än
sina företrädare i detta parti under de senare
åren, hrr Johanson, Wallenius m. fl.
Slutligen har jag att omnämna den
föreställning af »Den Bergtagna» (tre akter),
gifven på professor Hallströms sjuttioårsdag,
hvarmed spelåret afslöts. Jubilaren, som denna
afton hyllades på det lifligaste af publiken
såväl som af operans artister, kunde denna
dag blicka tillbaka på en lång och
betydelsefull verksamhet i den svenka konstens tjänst,
och komma än icke många af hans sceniska
verk att öfverlefva honom, då kanske snarast
hans lyckade försök inom comiquegenren, för
hvilken han äger stor talang, såsom »Per
Svinaherde» bäst visar, så är det dock han
som först med konsekvens användt svensk
folkton inom operan. Hans förnämsta verk
är dock den friska och graciösa kantaten
»Blommornas undran», som han komponerat
till text af Oskar Fredrik, men äfven åtskilliga
af hans sånger, som varit mycket sjungna,
äga betydelse.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
