Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Febr. - Litteratur. Ur bokmarknaden. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
dagboken.
och sist af Dostojevski, ligger i så öppen dag,
att det nästan är öfverflödigt att påpeka det.
A andra sidan är intrycket af hans berättelser
så starkt, ja stundom öfverväldigande, att man
inför dem förlorar all lust till kritisk
granskning af deras genesis.
Den nutida litterära produktionen har
bjudit oss på mystik af många olika slag, både
falsk och äkta, både mer och mindre
allvarligt menad; men den har sällan frambragt
något så skakande som den första af dessa
berättelser, »svarte brodern», och likväl finns
i den intet spår af beräkning på det
hemlighetsfulla. Författaren spelar med öppna kort;
allt förklaras med nästan pinsam noggrannhet.
Den trampar oss på. den kanhända ömmaste
af alla våra andliga liktornar, vår barnatro
på personlighetens väsentliga oföränderlighet.
Jag mins ännu så väl det förvirrande och
upprifvande intryck Zolas »L’Assommoir» på
sin tid gjorde på mig just genom
behandlingen af samma ämne: en man, hvilkens karakter
förvandlas, som förlorar sin individualitet och
i stället får en annan, så olik den förra som
natten dag. Det gällde där en
kroppsarbetares föga sammansatta personlighet, och den
psykologiska behandlingen var Zolas vanliga
summariska — behandlingen af ett »fall»,
som hade intresserat författaren hvarken mera
eller mindre än de många andra »fall», hvaraf
hans bok var sammansatt; det oaktadt brände
sig detta fall kvar sist och djupast af dem
alla. Hufvudpersonen i Tschechoffs novell är
en fint bildad och rikt begåfvad man, och
diktaren vet att fördjupa sitt stoff med en
helt annan nervös intensitet än Zola.
Berättelsen ger en stöt, som man icke glömmer.
Och det är icke mot det’, att förvandlingen
sker från »godt» till »ondt», som man
revolterar, det är mot förvandlingen själf; man
känner något af samma stöt hvar gång man
i sin tidning stöter på en af dessa notiser
om hur hvarjehanda brottsliga begär nu för
tiden afskaffas genom — hypnotism.
Det ligger ett storartadt konstnärsskap
äfven i de tre öfriga novellerna, framför allt
i »En hvardagshistoria», en berättelse, som
med sitt försök att realisera denna underliga
motsägelse: förtviflans resignation, bringar in
en erinring om Tolstoy.
ifi
Den som är road af att följa idéernas
kretslopp genom människornas hjärnor får
stundom vara med om tokroliga episoder.
Föreställ er, att er farmor får höra sina
sondöttrar sitta i ett hörn och hviska om en
författarinna vid namn Laura Marholm. Er
farmor är kanhända åttio år, men det oaktadt
samma nyfikna Eva, som då hon var tjugu;
hon frågar, hvem Laura Marholm är och på
hvad sätt hon är märkvärdig. Och hon får
till svar: fru Marholm är en mycket
talangfull men förskräckligt modern författarinna
med utomordentligt djärfva åsikter. Er
farmor skaffar sig genast en bok af fru
Marholm, t. ex. »Fru Lilly som ungmö, maka
och moder», sätter glasögonen på näsan och
ger sig oförskräckt i kast med boken.
Kanhända får hon litet svårt att riktigt följa med
historiens gång (ty i berättartekniken är fru
Marholm verkligen i hög grad modern, ehuru
icke i allra bästa mening); men låt oss
antaga, att det lyckas henne, och att hon efter
läsningen frågar sig själf: hvad är det nu fru
Marholms djärfva åsikter gå ut på? Jo: att
det är lyckligt för en ung flicka att bli
lyckligt gift, medan det däremot är olyckligt att
bli olyckligt gift eller att icke bli gift alls.
Längre än så har världen alltså icke kommit,
sedan jag var ung, tänker er farmor; och
sedan bryr hon sig inte längre om att vara
nyfiken på det som är djärft och modernt.
Er farmor hade troligen sofvit öfver hela
emancipationsperioden; därför fick hon den
föreställningen, att utvecklingen hade stått
stilla, medan den i stället sin vana trogen
hade gått i cirkel, och därför kunde hon icke
fatta, att fru Marholms idéer verkligen äro
nya och djärfva i ungefär så hög grad, som
nya och djärfva idéer vanligtvis bruka vara
det. Däremot blir det en annan fråga, om
dessa idéer längre kunna räcka till som
underlag för ett helt författarskap.
Essaysamlingen »Kvinnornas bok» är utan tvifvel
fortfarande fru Marholms starkaste arbete; hennes
noveller lida under en viss enformighet i
stoffet och äro också stundom väl löst skisserade.
Icke heller är den skarpa blick för det
väsentliga, som utmärkte hennes essayer, alltid
tillstädes i hennes skönlitterära produktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
