Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Karl August Tavaststjerna. Af Arvid Mörne. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ARVID MÖRNE.
dre, så har det dock varit under korta
perioder, som gått öfver, utan ått lämna kvar
något bitterhetens drag i sinnet.
"Har du hjärta och har du mod, är
det härligt att trotsa!» sjöng Karl August
Tavaststjerna i den dikt, som inledde
första upplagan af »För morgonbris». Det
låg från början något af ungdomligt trots,
något af storm och bränning i häris kynne.
Och detta drag, sådant det framträdde i
»För morgonbris», väckte, i förbund med
de veka, melodiska ackord, som
genomströmmade samlingen, de varmaste
sympatier för skalden.
Men det stod dock fast, att
morgonbrisens sångare trotsade det häfdvunna i vår
litteratur, dels genom att han med sina
interiörer, genom sina »unga sånger» och framför
allt genom sina hafsdikter införde nytt stoff
och nya former, men främst genom den
absoluta, djärfva oafhängighet han
tillkämpat sig gentemot de betraktelsesätt i fråga
om poesi i allmänhet och lyrik i
synnerhet, som vår skaldekonst i sin föregående
utveckling danat hos nationen.
Ingen i Finland kan väl önska, att
Runebergs eller Topelii diktning hade
gestaltat sig annorlunda, att de djuptgående
verkningar vårt nationela och litterära lif rönt
af desse nydaningstidens store skalder hade
uteblifvit. Men väl måste det medgifvas,
att, medan nationen hängifvet stått vakt
om de landamären i litteraturens rike, som
Runeberg och Topelius behärskade, hön
alltför länge förbisett områden, som de icke
behärskade. Och det kan sättas i fråga, 0111 icke
den fosterlandskärlek, som funnit sitt ädlaste
uttryck i »Vårt land», inom vidsträckta
kretsar af nationen och särskildt hos den
akademiska ungdomens flertal efterföljts af en kult, som
tryckt andra, mindre helgjutna men icke
mindre intensiva yttringar af
fosterlandskänsla till jorden. Hos Tavaststjerna tar
känslan för fosterlandet sällan uttryck, som
påminna om det häfdvunna. Den tonar
i-genom hans sång och hans novellistik lika
fullt, och hur djupt den är rotad inom
honom, låter > Vårens kyss» oss ana. I sina
högsta yttringar klär sig denna
fosterlandskänsla ofta i skummande trots; hafvet i
storm, icke våra blå sjöar, utgör framför
allt symbolen af det fosterland
Tavaststjerna älskar.
Om också morgonbrisen var förlig,
började vinden snart blåsa emot. Cykeln »Från
pojkåren , det lyriskt värdefullaste under
tiden närmast efter debuten, blef knappast
till fullo uppskattad, och orsaken härtill
stod otvifvelaktigt att söka i bristande
öfverensstämmelse mellan dessa dikter, och
den allmänna smakriktningen. Och Hårda
tider» sedan! I hur mången kritik öfver
denna bok klandrades icke skalden för att
han icke skrifvit, hvad han ur publikens
synpunkt sedt borde hafva skrifvit! Jag
vill härmed ingalunda vända mig polemiskt
mot en eller annan kritiker. Men jag vill
hafva konstateradt, att Tavaststjerna å ena
sidan och många af hans kritiker samt en
icke ringa del af publiken å den andra i
sin uppfattning af den moderna poesi, hvars
runor han förde, gått ut från så vidt skilda
premisser, att det funnits en djupt liggande
grund för skaldens ord:
»Jag önskar luft under diktens vingar,
där tung den släpar på nyttans grå,
jag önskar eko åt sång, som klingar,
jag önskar kraftigt ett mod, som tvingar
förståndet lyssna och hjärtan slå;
jag" önskar människor, som förstå
att om ej dikten i frihet svingar,
så är den värd att bli trampad på.»
Det varma, allmänna bifall, som kom
den diktsamling till del, till hvilken detta
citat hänför sig, lät emellertid skalderi ana,
att hans diktning blifvit förstådd och
uppskattad i långt vidare kretsar än de, som
från begynnelsen stått honom nära, att den
vårbrytning i vår litteratur, som bar
namnet »För morgonbris v, mäktigt inverkat på
den ungdom, hvilken växte upp omkring
honom. Kan det vara en tillfällighet, att
så kort härefter den stora, bländande
sommaren i Tavaststjernas diktning grydde? Jag
tror det ej. Jag tror tvärtom, att de
allmänna sympatierna omkring honom bragte
kälen i hans sinne att tina. Jag tror, att
en af de faktorer, som medverkat till att
skalden åter kände morgonbrisen spela i
tågen, är att söka däri, att han kunde%ara
hemåt med vinden, hemåt med strömmen.
Skulle man söka att öfverskåda den
lyrik, som, kulminerande i »Indiansommaren»,
otvifvelaktigt bildar det sammanhållande
och bestående i Tavaststjernas diktning,
kunde man konstatera, att området för den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
