Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Constantin Meunier. Af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
GEORG NORDENSVAN.
Det lugna allvaret, ej fritt från
melankoli, återfinnes äfven hos de arbetets
hjältar Meunier framställt. Man har hos ett
par af dem spårat intryck från antik
skulptur, och man har med uppenbar belåtenhet
fastslagit denna upptäckt. Själf medger
Meunier gärna, att han beundrar de gamla
grekerna »utan gräns». Han har aldrig
uppträdt som bildstormare, han har genom
sin verksamhet visat, att han af de gamla
lärt den stora konsten att se yttervärlden
med egna ögon, enligt sina egna
förutsättningar, och att, liksom de gamle grekerna,
afbilda den mänsklighet han själf sett och
lefvat ibland.
Enligt hvad Georg Treu upplyser om i
den ofvannämnda broschyren, har Meunier
sedan flera år tillbaka varit sysselsatt med
att utföra sin älsklingstanke, ett storslaget
monument öfver arbetet. Dess hufvudgrupp
skall framvisa Freden och Fruktbarheten;
nedanför stå fyra statyer, Hammarsmeden,
Bonden, Minarbetaren och Lastbäraren, och
mellan dem skola uppsättas fyra stora
reliefer.
Dessa reliefer äro redan färdiga —
åtminstone ett par af dem ha varit utställda
och tillhöra utan all fråga det bästa
Meunier åstadkommit. I relieferna slår han
bryggan från sitt tidigare måleri till sin
skulptur. De ge vältaliga bilder af arbetet
på fältet, i hamnen, i grufvan, i glasfabriken,
vid smältugnen. Han behandlar reliefstilen
ganska fritt, han är ej rädd för perspektiv
i kompositionen, han ställer obesväradt
figurerna bakom hvarandra, och bakgrunden
är ej neutral utan ger, antydd i breda drag,
miljön för det som framställes: ett stycke
landskap, bergväggen, elden från ugnarne.
Det är ändå en fast och behärskad plastisk
stil i dessa reliefer, hvilkas måleriska
element är vida mindre framträdande än i
liknande verk af hans medbröder inom
riktningen.
Ty han står ej ensam i sin konstart.
Jag har ej annat än undantagsvis data till
mitt förfogande, hvarken om hans eller om
hans medbroders arbetens tillkomst, och kan
således ej draga några slutsatser angående
idéernas gång från den ena till den andra.
Det finns en belgisk skulptör,
Charles va?i der Stappen — född 1843,
professor vid akademien i Bruxelles, för
ej länge sedan dock bosatt i Rom —
som man ej kan undgå att nämna som
Meuniers värdige medtäflare och som är
en synnerligen intresseväckande konstnär.
Han var på senaste utställningen i Berlin
representerad af 27 nummer och är äfven
företrädd i Dresdens skulpturmuseum.
Såväl i sina statyetter som i grupper — bland
dessa den stora gruppen »die
Städte-Er-bauer», två sofvande, utsläpade och
utmag-rade gamla arbetare — och i reliefer går
van der Stappen samma väg som Meunier,
men han är lifligare, han fångar sina
figurers rörelse med mera pointerad
ögonblicksuppfattning än Meunier, hans framställning
är mera målerisk än dennes och mera
dramatiskt liffull. Han har ock en mycket
mera omfattande motivkrets. Han har vid
sidan af sina bilder ur arbetar- och
allmoge-lifvet gjort statyetter af mondaina damer,
praktfulla porträttbyster, en ståtlig staty af
Vilhelm af Oranien, det fängslande
sfinx-hufvudet i elfenben, guld och silfver m. m.
Han synes ha ett lifligt behof af att
ständigt utvidga sitt område, ett behof, som
endast undantagsvis tyckes anfäkta Meunier.
Bland Meuniers småarbeten minns jag en
grupp, framställande en ung man, som styr
sin häst ut i sjön att bada. Förträffligt
uttryckt var den barbente ryttarens fasta grepp
i tygeln liksom hästens instinktiva ryggande
tillbaka och samtidigt hans begärliga
nosande ned mot vattnet. Jag vill gärna i
detta liffulla lilla konstverk, som står utom
den ämneskrets man blifvit van att se
Meunier röra sig uti, se ett inflytande från
van der Stappens lättare lynne och
lifligare fantasi på den mera tunge,
betänksamme, något tryckte Meunier. Antagandet
är kanske helt och hållet oberättigadt, men
det ligger dock nära till hands. Äfven hos
Jules Lagae röjes överenstämmelse med
Meunier — i formstudiet af den nakna män
niskokroppen visa de båda intryck af Rodin,
Lagae dessutom i hela anläggningen och i
rörelsen i sin grupp »die Sühne», de båda
fångarna, som halfnakna och utmagrade
släpa sig fram, sammanbundna med en kedja
från den enes halsjärn till den andres.
De Groots kolossalstaty af en sittande
jordarbetare med hackan i handen —
uppställd vid bangården i Tournay — är af
tidigare datum än Meuniers äldsta skulpturverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
