Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En simpel tragedi. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en simpel tragedi.
i67
hos dem själfva: »Ja aldrig man har —
väl gladare dar — än dem, som man
lefver i ungdomens vår.»
Restauratrisen hostade skarpt, och
uppasserskan stack dem med en blick,
men de visste ej af det, där de sökte
bottnen af hvarandras ögon.
»Du, hvad heter du», frågade den ene,
»du förstår, förnamnet?»
»Johan Mauritz Evald.»
»Då kallar jag dig Evald. Evald, vi
ska vara tillsammans.»
»Ja egentligen, du förstår, jag är
döpt till Evald också, men egentligen
heter jag Johan.»
»Det bryr jag mig inte om. Evald
kallar jag dig. Jag håller af dig, Evald;
vi ska vara tillsammans. Du, du som
känner mig, Evald — förlåt, att jag
frågar — tycker du om mig en smula? Jag
heter Karl.»
»En smula! Visst tycker jag, mycket
— som ingen kan göra annat. Hur kan
du fråga så, Karl?»
Karl blef mycket rörd. »Det är
roligt, när folk har takt, och när di ä
vänliga», sade han. »Det är också fan så
sällan.»
»Du, Evald, har du — familj?»
»Hur menar du, om jag är gift?»
»A nej, farsa och morsa, ja, egentligen
bara morsa. Jag har ingen, har aldrig
haft någon.» — Han lutade sig fram och
ritade med fingret i bordet i ett slags
förvirrad föreställning om stamträd.
Evald tvekade. »Min lefver», sade han,
»så vidt jag vet; åtminstone gjorde hon
det förra julen, då hon bröt armen. Men
se’n har jag ingenting hört.»
»Du är lycklig du, som har någon,
Evald. Räck mig din hand!» Evald gjorde
så och blef rörd. »Ja visst, det har du
kanske rätt i», sade han, »visst är jag
lycklig.»
Men kamraten klämde hans fingrar
krampaktigt. »Jag, Evald, du som känner
mig, du vet, hur jag är. Jag har hjärta,
men ingen bryr sig om mig, inga
flickor, ingen alls.»
Evald brydde sig om honom och
sökte göra det tydligt för honom.
»Du ja, du är ju min äldsta och bästa,
min bästa vän, men tror du, att till
exempel hon där vålar sig det allra
ringaste . . .?» Det gällde uppasserskan.
Evald ansåg det icke omöjligt. »Försök»,
sade han, »försök»!
Den druckne sträckte ut armen och
tog flickan om lifvet, just i det hon gick
förbi. Det ansikte han vände upp emot
henne bar i sin förvirring ett uttryck af
hjälplös svaghet, obetingad tillbedjan och
skygg förtjusning, som borde ha
uppmjukat en sten. »Marii», sade han med
tjockt blandade r- och 1-ljud, »Marii!»
Men Mari blef dubbelt förolämpad,
att denna seen ägde rum inför en tredje
mans respektabla åsyn och slet sig lös
så häftigt, att hon nästan dragit honom
frän stolen. En främling därtill, och det
behöfdes icke mera att sänka de båda
vännerna i den hopplösaste förtviflan
med blick hängande i blick och den
grymma världen öfverlåten att sköta sig
själf bakom deras öfvergifna skuldror.
Janson iakttog dem med en angenäm
känsla af att han beskyddade dessa okloka
och vilsekomna väsen och skulle låta
dem arbeta för sig, när han byggde sig
hus för att sätta eget bo — allt under
det han smälte sin mat och på nytt
tänkte igenom den rikedom på uppslag,
som kommit för honom. Mellan honom
och flickan uppstod helt naturligt en
gemensam känsla af öfverlägsenhet inför
de båda stackarne; de logo mot hvarann
och bytte några skämtsamma ord, och
Janson kunde icke annat än njuta sin
lyckokänsla fördubblad genom den af
beundran kufvade afund, som smög emot
honom från de åsidosatta.
Då hörde han ett tramp af många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
