Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Sju dikter. Efter Gaius Valerius Catullus. Af John Wigforss - Kyssar - Hur många? - Kvinnotrohet - Farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 14
gaius valerius catullus. 21 I
evig dvala den långa natt oss reder.
Gif mig tusende kyssar, sedan hundra,
sedan tusen igen och åter hundra,
tusen, tusen och hundra utan ända!
När vi hunnit till många, många tusen,
vi dem blanda, att deras tal vi glömma,
att ej afund med sneda blickar spanar
huru ofta vi kyssts, hur tallöst ofta.
HUR MANGA?
Du frågar, ljufva Lesbia, hur många
af dina kyssar med sin fikna mund
din älskling, din Catullus, äskar fånga
att mättad ge dig hvila en sekund?
Hur skall jag ge på sådan fråga svar,
hur tälja det, som tal och gräns ej har?
Välan, så ila till de fjärran länder,
där lifvet kväfs i middagssolens brand,
sök upp Cyrenes asfaltstyngda stränder
och kornen tälj i Libys’ ökensand
emellan Ammons höga tempelgård
och gamle Batti helga minnesvård!
Och vandra ut i Romas ljusa nätter,
då slummern svept sitt dok kring sorg och fröjd,
och räkna blossen uppå himlens slätter,
som skåda ned ifrån omätlig höjcl,
och se, hur lönlig kärlek tänder varm
sin lusteld upp i mänskans tjusta barm.
Och när du ökensanden räkna hunnit,
och när du känner vackra stjärnors tal,
då har du talet af de kyssar funnit,
som lindra din Catulli vilda kval,
dem snikna blickar räkna ej förmå
och onda ord i trolldoms band ej slå.
KVINNOTROHET.
Min flicka sade så en dag:
»Blott dig. dig ensam älskar jag.
Och kommer himlens högste gud
hit ned och ber mig bli sin brud,
jag honom gladt försaka vill;
dig ensam hör mitt hjärta till».
Hon sade, och på läppen röd
förföriskt brann en kyss i glöd.
Men om i känslans heta stund
ett ord går ut af flickans mund
till hennes älsklings tröst och ro,
ve dig, om du det ord djärfs tro!
Nej, nej, det lätta ordet bind
vid vingen af den snabba vind!
Det ordet, ack, det skrifvas skall
på böljans kam, i forsens svall.
FARVÄL.
Furius, Aurelius, I, som följen,
om till Indiens yttersta gräns jag tränger,
till den kust, där dånande Österns bölja
stränderna piskar;
till Arabens yppiga hem, Hyrkanens
eller Sakens tält, till den kogerprydde
Parthen, till de nejder, där Nilen färgar
vågen i hafvet;
om jag klättra vill öfver Alpens toppar,
dit där Rhen, där stormiga Oceanen,
där Britannen vittnar om store Cæsars
härliga bragder;
I, som redo stån att med mig i sällskap
pröfva på, hvad än mig mitt öde bjuder,
några ord, som blida jag ej vill kalla,
sägen »min flicka»!
Må hon lefva väl med sin älskarskara,
dessa tusen, dem i ett enda famntag
utan kärlek sluta hon kan, att allas
mandom fördärfva!
Ej min kärlek nu hon, som förr, må hoppas
Hennes skuld den fällde som åkerrenens
veka blomster, när det af plogens egg, den
skarpa, har drabbats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
