Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Andreas Halléns opera »Valdemarsskatten». Af Magnus Josephson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDREAS HALLENS OPERA »VALDEMARSSKATTEN». 279
på sceniskt-musikaliska mästerverk, när man
ser, hur ogeneradt man handskas med
»Estrella da Soria». Eller det kanske är
så, att det saknas planmässighet i operans
ledning? Att döma af repertoaren har det
nästan sett så ut.
Operan har emellertid i
»Valdemarsskatten» fått ett kassastycke af första
ordningen, något som till en god del beror
på den fosterländska vind, som alltjämt
blåser i vårt land, och som bland de djupa
leden och kanske mest bland ungdomen
bragt den nationela entusiasmen i så stark
svallning, att den gärna vill göra hvarje
ny fosterländsk konstföreteelse till en
ärorik bedrift. Applåderna på premièren hade
något af chauvinistisk hänförelse öfver sig.
Och hvarför icke? Är det blott näringarna
som böra kunna göra anspråk på skydd?
Borde icke konster och vetenskaper i oss
finna ännu villigare protektionister? De ha
sä länge kämpat sig fram •— trots allt, nu
bör det vara deras tid att triumfera. Vårt
måleri har nyligen af en utländsk mästare
(Albert Edelfelt) förklarats för närvarande
upplefva sin guldålder. Och äfven inom
öfriga konster märkes ett nationelt
uppsving, icke minst inom tonkonsten, där
framträdandet af nya, friska talanger
markerar gryningen af en ny tid. Hvarför
skulle icke Gustaf III:s dröm 0111 en svensk
opera nu ändtligen förverkligas? Kanske
står dess nyskapande genom mogna,
lifs-kraftiga verk för dörren. Såsom
förebådande tecken till denna nya period har
man att välkomna hr Hallens nya opera
liksom nyligen hr Stenhammars »Tirfing»,
ett verk som i alla fall har vida mer
enhetlig, konstnärligt nobel och själfständig
hållning så i uppfinning som — framför
allt — i instrumental kolorit, än
»Valdemarsskatten ».
Hr Hallén har i denna opera sökt att
låta sångmelodien åter komma till sin rätt.
Hvarför, frågar sig hr Hallén, skall endast
orkestern karaktärisera och framföra de
ledande melodiska fraserna? När man ändå
skrifver för människorösten, det härligaste
instrument som finnes, så ligger det väl nära
till hands att låta den sjunga ut ur fullt
bröst, att alltså låta de handlande
personerna själfva ge uttryck åt sin glädje och
smärta i jublande eller vemodig sång, i
melodier, hvilka de och icke orkesterns
instrument framföra. Helt visst ger man hr
Hallén rätt i detta resonemang. Wagners
tyske efterföljare ha redan varit på god
väg att föra hela riktningen in absurdum.
Humperdinck har t. o. m., i stället för att
fullfölja det uppslag han själf gifvit med
sin förtjusande sagoopera »Hans och Greta»,
öfvergått till att skrifva melodramer.
Öfverallt har det varit slut med den sköna
sången. Nu ändtligen blåsa friskare vindar;,
man är trött på den ensidigt
deklamatoriska röstbehandlingen i de nya operorna, och
man vill till och med höra Wagner
sjungas. I Wien har Mahler dirigerat en
föreställning af »Götterdämmerung», där man
omsorgsfullt hade tagit vara på
sångmelodien och där den piano framförda långa
sångfrasen hade trädt i stället för
röstfor-cering och ett ensidigt deklamatoriskt
föredrag, och från London uttalar Weingartner
i bref till Allgemeine Musikzeitung sin
förtjusning öfver att ha fått höra bel canto
förhärska i en föreställning af
»Mästersångarne». Öfverallt predikas alltså återgång
till den sköna sången, och bland de
tonsättare, som anslutit sig till denna sista
riktning, är äfven hr Hallén. Detta är det
kanske mest anmärkningsvärda med hans
senaste opera. Hade han nu ägt något
mer af starkt och friskt flödande uppfinning,
inspiration, musikalisk fantasi, så hade han
kanske skänkt oss ett konstverk, nu har
han i stället nöit sig med att gifva operan
en kassapjes.
Hr Halléns musik vittnar om ett
lätt-rörligt sinne. Man finner där nordisk
folkton, Wagnersk deklamation, stämningsmåleri
à la Grieg, kärleksscener à la Faust eller
Othello, ett pikant instrumenteradt
orkesterintermezzo, en italienskt glansfull ensemble,
med ett ord allt, som behöfs till en
ordentlig succés. Och den har icke heller
uteblifvit. Till en del kunde den dock
bero på den med god scenisk blick
hop-skrifna, verkningsfulla texten, som till upp
hofsman har friherre Axel Klinckowström.
Första uppslaget till det tacksamma ämnet
hade komponisten fått genom en af hr Algot
Sandberg författad diktcykel, som eggade
honom att i en orkester-suite omsätta de
ingifvelser han fått i den måleriska gamla
hanse-staden — alltså på rätt ort och ställe
— af sägnen om Ung-Hanses dotter och
hennes förräderi, samt om huru den stränge
kung Waldemar Atterdag brandskattar
Visby. Denna suite, kallad »Ur Valdemars-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
